Mañana mañana, Mancora
Mancora ar ett sant dar mañana mañana-stalle. Ett stalle dit man kommer for att ta det lugnt och gora ingenting mer an att ligga pa stranden, ligga vid poolen eller pa sin hojd surfa. Faktumet att dar i princip alltid ar soligt och varmt maste ha sin inverkan. Som att hettan gor alla lite extra lata och bidrar till byns langsamma tempo. I Mancora tar du en moppetaxi till stan eller stranden och pa en stracka pa max 500 meter stoter du pa minst tio vaggupp - trots att fordonet nastintill aker langsammare an du sjalv gar. Och nar bussen du ska aka med fortfarande inte har kommit efter en och en halv timma rycker de mest pa axlarna och tycker att de gor val inte sa mycket. Mañana mañana. Som svensk hade jag nog aldrig statt ut med att bo dar permanent, men ett kort besok kanns som en nyttig erfarenhet. For aven om bussen ar tva timmar forsenad sa finns det ju faktiskt inget du kan gora at det. Det ar ingen ide att oroa sig eller bli upprord. Bussen kommer nar den kommer.
The things I found
Man blir av med mycket nar man reser. Har ar min lista hittills:
* Min Ellinor-mossa
* Min buff (en typ av halsduk)
* Min regnjacka (ledsen Mamma, jag gjorde det igen)
* Mitt svarta linne med spets
* Mitt svarta linne som det star "Ce n'est rien" pa
* Min bla-graa hoodie
* Min stora harklamma
* Mitt nagelkit
* Mina svarta vantar
* Min favorit-bh
( Slarvig? Jag? Nejda. )
Visst kan det kannas lite trist nar man inser att ens favoritmossa ar borta. Att den blivit lamnad kvar pa bussen man tog dagen innan och troligtvis pryder nagon lycklig peruans huvud utan att manniskan har en blekaste aning om vad som star pa den. Men samtidigt kanns det lojligt nar man jamfor det man forlorar med det man vinner nar man reser. You win some, you loose some. Vad jag har vunnit pa den har resan kan jag inte beskriva med ord.
* Min Ellinor-mossa
* Min buff (en typ av halsduk)
* Min regnjacka (ledsen Mamma, jag gjorde det igen)
* Mitt svarta linne med spets
* Mitt svarta linne som det star "Ce n'est rien" pa
* Min bla-graa hoodie
* Min stora harklamma
* Mitt nagelkit
* Mina svarta vantar
* Min favorit-bh
( Slarvig? Jag? Nejda. )
Visst kan det kannas lite trist nar man inser att ens favoritmossa ar borta. Att den blivit lamnad kvar pa bussen man tog dagen innan och troligtvis pryder nagon lycklig peruans huvud utan att manniskan har en blekaste aning om vad som star pa den. Men samtidigt kanns det lojligt nar man jamfor det man forlorar med det man vinner nar man reser. You win some, you loose some. Vad jag har vunnit pa den har resan kan jag inte beskriva med ord.
Ecuador nasta
En dag och lite till. Sen sitter jag pa ett flygplan till Quito och Ecuador. Quitos flygplats ska tydligen vara en av varldens farligaste. Att landa pa och sadar alltsa. Grattis till mig.
Jag vet inte, men jag gissar att de flesta av er som laser min blogg redan vet detta. Men for er andra tycker jag att det ar dags att offentliggora mina nya framtidsplaner. Efter jul flyttar jag, om allt gar som det ska, till Goteborg for att plugga. Inte for att jag har nagot emot Lund, men jag har ju bott dar nastan hela mitt liv. Det ar dags for nagonting nytt. Och jag maste erkanna att jag ar valdigt fortjust i Goteborg. Jag ser faktiskt valdigt mycket fram emot det.
Annars? Hemlangtan. Jag laste det har och helt plotsligt kande jag inte alls for att vara i Sydamerika. Livet ar allt bra ironiskt ibland.
Jag vet inte, men jag gissar att de flesta av er som laser min blogg redan vet detta. Men for er andra tycker jag att det ar dags att offentliggora mina nya framtidsplaner. Efter jul flyttar jag, om allt gar som det ska, till Goteborg for att plugga. Inte for att jag har nagot emot Lund, men jag har ju bott dar nastan hela mitt liv. Det ar dags for nagonting nytt. Och jag maste erkanna att jag ar valdigt fortjust i Goteborg. Jag ser faktiskt valdigt mycket fram emot det.
Annars? Hemlangtan. Jag laste det har och helt plotsligt kande jag inte alls for att vara i Sydamerika. Livet ar allt bra ironiskt ibland.
Mest for att skriva nagonting
Veckan som gatt maste ha varit en av de mest handelselosa veckorna i mitt liv nagonsin. Efter bara nagra dagar i La Paz lyckades jag bli riktigt sjuk och sa har jag varit sen dess. Atminstone nastan. Nar febern antligen visade sig vara forsvunnen upptackte jag att min rost forsvunnit den med. Toppen. Envis som jag ar gjorde jag ett tappert forsok att umgas med folk trots att jag knappt kunde ge ifran mig ett ljud, men efter en dag insag jag att det var forgaves. Ingen kunde ju hora vad jag sa. Och ingen pratade med mig for de visste att de anda inte skulle hora vad jag svarade. Sa, med andra ord har jag varit lite socialt utfryst de senaste dagarna. Det har faktiskt varit jattehemskt. Nu har jag dock traffat en doktor, vilket som vanligt resulterade i spruta och piller, och idag ar min rost mycket battre. Folk har borjat prata med mig igen! :)
Hur som helst aker jag och Jaime till Titikakasjon imorgon for att ta det lugnt i nagra dagar. Darefter aker vi tillbaka till Cusco for en reunion med gamla Cuscovanner. Inget lugn dar vill jag lova, men det ska faktiskt bli riktigt trevligt.
Hur som helst aker jag och Jaime till Titikakasjon imorgon for att ta det lugnt i nagra dagar. Darefter aker vi tillbaka till Cusco for en reunion med gamla Cuscovanner. Inget lugn dar vill jag lova, men det ska faktiskt bli riktigt trevligt.
Taxi taxi taxi
Sydamerikaner ar arbetsnarkomaner. Antingen sa har du femtioelva olika jobb eller sa jobbar du 23 timmar om dygnet. For att ta ett exempel sa ar 90% av alla bilar i denna stad taxis. Oavsett om han har en taxiskylt pa taket eller inte, oavsett om han faktiskt ar taxichauffor eller inte - viftar du med armen nar hans bil passerar ar han mer an garna din taxichaffor. Detta faktum resulterar i att du ofta blir kord till fel stalle, eller mojligen att du far be taxin stanna och ta en annan nar du inser att manniskan som kor dig faktiskt inte har en blekaste aning om vart stallet du vill till ligger. Numera kor jag pa karta. Jag sager namnet pa stallet jag vill till, namnet pa gatan och om inte det racker visar jag ocksa pa kartan vart det ligger. Det gar oftast lite battre.En annan konsekvens av att leva i en stad dar var mans bil ar en taxi ar att man ofta blir lurad. For att tjana lite extra cash sluter taxigubbarna avtal med olika pubar och restauranger och sen kor de dit intet ont anande turister och hoppas att de inte orkar bry sig om att de hamnat pa fel stalle. Taxigubben far pengar, restaurangen far gaster, alla nojda. Detta hande mig for bara nagon dag sen och jag hann inte ens blinka innan taxigubben var forsvunnen. Inte heller hann jag inse att jag hamnat pa helt fel stalle. Tur att det inte ar sa dyrt med taxi iallafall.
Nu nar jag val ar inne pa taxi kan jag likabra fortsatta. Taximode nasta!
Hur kanner man igen en sydamerikansk taxi?
1. Det gor du inte i borjan. Det ser bara ut som en vanlig bil. Har du tur kan du fa syn pa en taxiskylt. Testa vifta med handen sa vet du.
2. Den ar oftast vit och ganska liten. Som lang europee far du natt och jamt plats med benen.
3. Patraffande av sakerhetsbalte i baksatet ar mycket sallsynt. Sitter du daremot dar fram har du storre chans att spanna fast dig. Inte for att nagon i Sydamerika nagonsin bar sakerhetsbalte. Men det kan ju kannas tryggt anda.
4. Utsmyckningen. Sydamerikanska taxigubbar gillar att pimpa sina taxis. De bor ju trots allt nastan i sin bil. Har kommer en lista pa vanliga inredningsdetaljer:
* Bild pa Jesus hangande runt backspegeln
* Bild pa Maria hangande runt backspegeln
* Bild pa halvnaken blond tjej hangande runt backspegeln (dock inte lika vanlig som ovanstaende)
* Doftande julgran hangande runt backspegeln (som troligtvis hangt dar for lange for att dofta overhuvudtaget)
* Gosedjur placerade pa instrumentbradan
* Sydamerikanska flaggor hangandes lite varstans (dock inte runt backspegeln)
* Klistermarken, oftast med politiskt innehall, uppsatta pa diverse stallen
* Farglada fotmattor, lysbla med halskydd verkar vara populara
* Nagon cool kladsel. Typ militarmonster eller leopard eller sa. Supercoolt helt enkelt.
5. Musiken. Sydamerikaner har fruktansvart dalig musiksmak. Antingen ar det sydamerikansk musik a la alla-latar-vi-gor-later-precis-likadant eller sa ar det fisiga karleksballader fran attiotalet. Svarslaget.
6. Det sitter en gubbe och kor. Det finns inga taxigummor. Kvinnor kor helt enkelt inte bil har. Eller atminstone inte taxis.
Vad man mer ska lara sig om Sydamerikanska taxis ar att alltid fraga om priset innan man hoppar in. Ibland kraver dem en pa helt lojliga summor bara for att man inte fragade om priset i borjan. Eller for att de tror att man ar en dum turist. Da kan man testa att helt enkelt bara ge mindre pengar an de kraver, ibland funkar det, ibland inte. Annars kostar en genomsnittlig taxitur ungefar en tia har. Billigt billigt.
I'm back!
Okej. Det ar bara att erkanna. Jag har varit riktigt dalig pa att blogga pa sistone. Helt sjukt dalig. Jag kande att det inte riktigt fanns nagot intressant att skriva om och i arlighetens namn var jag nara pa att lagga ner bloggandet helt och hallet. Men sa en dag damp det ner en liten kommentar i min inbox. Jag lamnar historien dar, men jag ska gora mitt basta att forsoka vacka bloggen till liv igen.
Ungefar sadar lagom till Halloween gick jag och blev sjuk. Mina vanner skulle cykla den s.k. death road, vilket jag redan gjort, men eftersom att jag rakar vara sa valdigt fortjust i att cykla mountainbike - for att inte tala om downhill - sa hangde jag pa, och for andra gangen i mitt liv susade jag langsmed stupen nerfor den smala grusvagen och gjorde snava svangar i tokhog fart. Faktumet att jag natten innan knappt kunde sova en blund - dels for att jag var orolig for att forsova mig och dels for att jag helt enkelt inte var van att sova den tiden pa dygnet - gjorde det hela annu mer riskfyllt. Ni vet kanslan av att nastan somna vid ratten? Fast pa en cykel? Typ nagot i den stilen. Jag var farligt nara pa att vurpa ordentligt ett antal ganger, men som tur var slutade det med att jag var farligt nara och ingenting annat. Vad jag daremot slutade som var jattesjuk. Nar vi antligen kommit hem igen dackade jag i sangen och sov tre timmar bara sadar. Efter det slapade jag mig till baren for att se vad som var pa gang. Massvis med folk, givetvis, men jag kande mig helt enkelt for trott for att socialisera. Istallet sjonk jag ner i en soffa i filmrummet och tittade pa djungelboken, medans ett gang fulla manniskor lekte charader bredvid. Fragan ar vad som var mest underhallande - dem eller filmen... Hur som helst kande jag mig hur febrig som helst - fros och svettades samtidigt - sa nar filmen hangt sig tre ganger for mycket gick jag och la mig istallet. Dagen darpa vaknade jag upp och sjukdomen var ett faktum.
Ja. Ni vet ju hur jag vanligtvis ar. Energisk, pepp och lite smatt otalig. Med andra ord har jag varit uttrakad till tusen nu nar jag varit sjuk. Vada liksom? Bara ligga i sangen och ta det lugnt och inte gora nagonting nar hela Sydamerika vantar pa mig darute? Nar lordagskvallen - och den stora Halloweenfesten - stundade, kunde jag inte halla mig langre. Trots att jag kande mig riktigt sjuk bestamde jag mig for att trotsa sjukomen och ga pa festen iallafall. Tva tabletter, en dusch och femtioelva vaniljkex senare stod jag pa fotterna, redo att traska ivag till festlokalen. Behover inte ta nagra fler detaljer dar, forutom att det var sjukt svettigt och att folk hade roliga kostymer, men nar jag vaknade upp dagen darpa kunde jag utan problem dra slutsatsen att det inte var det smartaste jag gjort i mitt liv. Huvudet dunkade, jag kunde inte fa fram ett ljud och febern kandes varre an nagonsin. For att straffa mig sjalv stannade jag i sangen heeela langa dagen (vilket var igar) och fy sjutton vad trakigt det var. Men jag holl fast vid hoppet om att det skulle bli battre "imorgon" sa jag holl ut (ni vet Veronica Maggios "Gammal Sang"? en viss textrad dar spelades i mitt huvud om och om igen).
Och idag. Idag mar jag battre. Febern ar i princip borta, huvudet har slutat dunka och nasan har slutat rinna. Det enda som ar kvar ar halsen. Undviker att prata sa mycket som det gar och har kopt halstabletter och piller, sa forhoppningsvis blir jag bra snart igen.
Tidigare idag tog jag en promenad i forhoppning om att hitta nagot billigt stalle att lamna min tvatt pa. Efter tio minuter inser jag att i princip ALLT ar stangt och nar jag fragar far jag svaret att det ar en stor helgdag idag, typ allahelgonsdag eller nagot i den stilen. Hela staden ar ode, det ar knappt nagot folk pa gatan. Suck. Jag som knappt vet vilken veckodag det ar, hur i hela varlden ska jag halla koll pa helgdagar ocksa? Mission failed. Far bli att lamna tvatten imorgon.
Efter den anstrangande promenaden (tro mig La Paz 3600 meter ar utmanande nar man ar sjuk) kande jag mig hungrig och nar inget annat var oppet lamnades jag at ett enda alternativ, vilket verkar vara the one and only har i Bolivia - Pollo frito. Lite som Mc Donalds for fattiga Bolivianer, fast med kyckling istallet for hamburgare. Jag bestaller ett vanligt mal for 16 kronor och i vantan pa att maten ska komma oppnar jag min coca-colaflaska. Tva sekunder senare har jag cola over hela mig. Toppen! Servitrisen skrattar at mig coh racker mig nagra servetter. Jag kan inte gora annat an att skratta tillbaka - det var ju anda ganska komiskt. Jag behove rdock inte oroa mig for det lange till da maten kommer; vanliga pommes, sas och en fjardedels grillad/friterad kyckling. Till min forvaning syns inga bestick till och jag fragar servitrisen som till svar skakar pa huvudet och sager "no hay". Vada? Finns det inga bestick? Hur i hela friden ska man da ata kycklingen? Jag tittar mig omkring. Jojomen. De ater kycklingen med handerna. Kande inte direkt att jag hade mycket till val - man far val ta seden dit man kommer - och det smakade ganska gott trots allt.
Ikvall blir en lugn kvall. Troligtvis fortsatter jag lasa boken som Jaime lanade mig - Darkness take my hand - nagon slags irlandsk deckare som faktiskt ar ganska spannande. Utover det planerar jag inget mer an att se pa film eller kanske spela en runda biljard eller tva.
Vi hors snart igen!
Ungefar sadar lagom till Halloween gick jag och blev sjuk. Mina vanner skulle cykla den s.k. death road, vilket jag redan gjort, men eftersom att jag rakar vara sa valdigt fortjust i att cykla mountainbike - for att inte tala om downhill - sa hangde jag pa, och for andra gangen i mitt liv susade jag langsmed stupen nerfor den smala grusvagen och gjorde snava svangar i tokhog fart. Faktumet att jag natten innan knappt kunde sova en blund - dels for att jag var orolig for att forsova mig och dels for att jag helt enkelt inte var van att sova den tiden pa dygnet - gjorde det hela annu mer riskfyllt. Ni vet kanslan av att nastan somna vid ratten? Fast pa en cykel? Typ nagot i den stilen. Jag var farligt nara pa att vurpa ordentligt ett antal ganger, men som tur var slutade det med att jag var farligt nara och ingenting annat. Vad jag daremot slutade som var jattesjuk. Nar vi antligen kommit hem igen dackade jag i sangen och sov tre timmar bara sadar. Efter det slapade jag mig till baren for att se vad som var pa gang. Massvis med folk, givetvis, men jag kande mig helt enkelt for trott for att socialisera. Istallet sjonk jag ner i en soffa i filmrummet och tittade pa djungelboken, medans ett gang fulla manniskor lekte charader bredvid. Fragan ar vad som var mest underhallande - dem eller filmen... Hur som helst kande jag mig hur febrig som helst - fros och svettades samtidigt - sa nar filmen hangt sig tre ganger for mycket gick jag och la mig istallet. Dagen darpa vaknade jag upp och sjukdomen var ett faktum.
Ja. Ni vet ju hur jag vanligtvis ar. Energisk, pepp och lite smatt otalig. Med andra ord har jag varit uttrakad till tusen nu nar jag varit sjuk. Vada liksom? Bara ligga i sangen och ta det lugnt och inte gora nagonting nar hela Sydamerika vantar pa mig darute? Nar lordagskvallen - och den stora Halloweenfesten - stundade, kunde jag inte halla mig langre. Trots att jag kande mig riktigt sjuk bestamde jag mig for att trotsa sjukomen och ga pa festen iallafall. Tva tabletter, en dusch och femtioelva vaniljkex senare stod jag pa fotterna, redo att traska ivag till festlokalen. Behover inte ta nagra fler detaljer dar, forutom att det var sjukt svettigt och att folk hade roliga kostymer, men nar jag vaknade upp dagen darpa kunde jag utan problem dra slutsatsen att det inte var det smartaste jag gjort i mitt liv. Huvudet dunkade, jag kunde inte fa fram ett ljud och febern kandes varre an nagonsin. For att straffa mig sjalv stannade jag i sangen heeela langa dagen (vilket var igar) och fy sjutton vad trakigt det var. Men jag holl fast vid hoppet om att det skulle bli battre "imorgon" sa jag holl ut (ni vet Veronica Maggios "Gammal Sang"? en viss textrad dar spelades i mitt huvud om och om igen).
Och idag. Idag mar jag battre. Febern ar i princip borta, huvudet har slutat dunka och nasan har slutat rinna. Det enda som ar kvar ar halsen. Undviker att prata sa mycket som det gar och har kopt halstabletter och piller, sa forhoppningsvis blir jag bra snart igen.
Tidigare idag tog jag en promenad i forhoppning om att hitta nagot billigt stalle att lamna min tvatt pa. Efter tio minuter inser jag att i princip ALLT ar stangt och nar jag fragar far jag svaret att det ar en stor helgdag idag, typ allahelgonsdag eller nagot i den stilen. Hela staden ar ode, det ar knappt nagot folk pa gatan. Suck. Jag som knappt vet vilken veckodag det ar, hur i hela varlden ska jag halla koll pa helgdagar ocksa? Mission failed. Far bli att lamna tvatten imorgon.
Efter den anstrangande promenaden (tro mig La Paz 3600 meter ar utmanande nar man ar sjuk) kande jag mig hungrig och nar inget annat var oppet lamnades jag at ett enda alternativ, vilket verkar vara the one and only har i Bolivia - Pollo frito. Lite som Mc Donalds for fattiga Bolivianer, fast med kyckling istallet for hamburgare. Jag bestaller ett vanligt mal for 16 kronor och i vantan pa att maten ska komma oppnar jag min coca-colaflaska. Tva sekunder senare har jag cola over hela mig. Toppen! Servitrisen skrattar at mig coh racker mig nagra servetter. Jag kan inte gora annat an att skratta tillbaka - det var ju anda ganska komiskt. Jag behove rdock inte oroa mig for det lange till da maten kommer; vanliga pommes, sas och en fjardedels grillad/friterad kyckling. Till min forvaning syns inga bestick till och jag fragar servitrisen som till svar skakar pa huvudet och sager "no hay". Vada? Finns det inga bestick? Hur i hela friden ska man da ata kycklingen? Jag tittar mig omkring. Jojomen. De ater kycklingen med handerna. Kande inte direkt att jag hade mycket till val - man far val ta seden dit man kommer - och det smakade ganska gott trots allt.
Ikvall blir en lugn kvall. Troligtvis fortsatter jag lasa boken som Jaime lanade mig - Darkness take my hand - nagon slags irlandsk deckare som faktiskt ar ganska spannande. Utover det planerar jag inget mer an att se pa film eller kanske spela en runda biljard eller tva.
Vi hors snart igen!
Fina vanner, varfor maste ni lamna mig?
Tva av mina fina vanner, Leah (t.v.) och Penny (t.h.).
I torsdags akte Penny och imorgon aker Leah.
Jag kommer sakna dem. <3
Jag tanker inte pa svenska
Trots att jag reser i en kontinent dar majoriteten talar spanska, ar engelska spraket jag talar. For manniskorna jag traffar ar backpackers och backpackernas gemensamma sprak ar inte spanska, det ar engelska. Efter snart fyra veckors resande - eller engelskpratande - kan jag konstatera att jag inte langre tanker pa svenska. Jag tanker pa engelska. Faktum ar att jag hellre pratar engelska an svenska. Jag tycker liksom om det. Att prata ett annat sprak an mitt eget. Oavsett om det ar engelska eller spanska eller danska - jag gillar det.
Egentligen tycker jag inte om att skryta, men jag maste bara beratta anda. Innan jag akte bestamde jag mig namligen for att gora mig av med min svenska accent (av engelskan alltsa). Eftersom att den brittiska accenten ar den jag gillar mest, beslot jag mig for att kora pa den. Och aven om jag inte pratar som en engelskfodd sa har det hela gatt over forvantan. Jag har fatt massvis med komplimanger over min engelska och flera ganger har folk haft svart att tro att jag ar svensk. *stolt*
Egentligen tycker jag inte om att skryta, men jag maste bara beratta anda. Innan jag akte bestamde jag mig namligen for att gora mig av med min svenska accent (av engelskan alltsa). Eftersom att den brittiska accenten ar den jag gillar mest, beslot jag mig for att kora pa den. Och aven om jag inte pratar som en engelskfodd sa har det hela gatt over forvantan. Jag har fatt massvis med komplimanger over min engelska och flera ganger har folk haft svart att tro att jag ar svensk. *stolt*
Tisdag var en valdigt trevlig dag. En australiensk tjej har pa vandrarhemmet - Penny - fyllde 22 ar och det skulle firas. Medan ett gang var ivag och fikade tillsammans for att fira smet jag och Leo ivag for att inhandla diverse saker att fortara. Leopoldine ar namligen kock och dagen till ara skulle hon laga kvallsmat at oss. :) Dessutom ville jag ge Penny nagon slags fodelsedagspresent och jag bestamde mig for att kopa tartor och bjuda alla pa vandrarhemmet. Ingen fodelsedag utan tarta, inte sant? Sa efter ett besok pa stans basta konditori (Leo var valdigt noga med att fa den basta tartan) begav vi oss till marknaden for att handla ingredienser till kvallsmaten. I princip alla stader har i Sydamerika har en marknad och dar kan man kopa allt i matvag och lite till. Min uppgift var mest att assistera, typ bara kassar, medan Leo sprang 
runt och tittade, luktade och klamde pa allt fran tomater till kanelstanger. Det var verkligen harligt att se henne, hon var i sitt ratta element. Da och da uppmanade hon mig till att lukta eller titta pa saker - med intentionen att visa hur fantastiskt bra eller daligt nagot var - och jag gjorde mitt basta for att forsta skillnaden pa koriandern har och koriandern dar. Hojdpunkten var nog nar vi skulle hitta lammkott. Varken jag eller Leo hade en blekaste om vad lamm hette pa spanska och konsekvensen blev saledes att vi vid narmaste kottstand fragade efter lamm i form av handgester och imitationer. Tienen bäää? :)
Kvallen blev valdigt lyckad. Efter en minst sagt underbar middag, akte tartorna fram under fodeseldagssangssjungande - bade pa engelska, spanska och svenska. Penny var helt overlycklig och tartorna var jattegoda. Darefter fortsatte festen hela kvallen och hela natten. Faktum ar att det faktiskt var sista kvallen for Richard och Kim - ett jattetrevligt par som varit i Cusco i sakert fem veckor - sa det var dubbelt firande, om man nu kan kalla avsked for firande. Tror jag kom i sang vid femtiden. Men ar det fest sa ar det.
Pa sondag borjar jag arbeta i baren, vilket gor att jag far mat och husrum gentemot att arbeta fyra kvallar i veckan. Utover det fortsatter jag med spanskapluggande och salsatranande. Hoppas ni alla har det bra! Besos
Ellinor
runt och tittade, luktade och klamde pa allt fran tomater till kanelstanger. Det var verkligen harligt att se henne, hon var i sitt ratta element. Da och da uppmanade hon mig till att lukta eller titta pa saker - med intentionen att visa hur fantastiskt bra eller daligt nagot var - och jag gjorde mitt basta for att forsta skillnaden pa koriandern har och koriandern dar. Hojdpunkten var nog nar vi skulle hitta lammkott. Varken jag eller Leo hade en blekaste om vad lamm hette pa spanska och konsekvensen blev saledes att vi vid narmaste kottstand fragade efter lamm i form av handgester och imitationer. Tienen bäää? :)Kvallen blev valdigt lyckad. Efter en minst sagt underbar middag, akte tartorna fram under fodeseldagssangssjungande - bade pa engelska, spanska och svenska. Penny var helt overlycklig och tartorna var jattegoda. Darefter fortsatte festen hela kvallen och hela natten. Faktum ar att det faktiskt var sista kvallen for Richard och Kim - ett jattetrevligt par som varit i Cusco i sakert fem veckor - sa det var dubbelt firande, om man nu kan kalla avsked for firande. Tror jag kom i sang vid femtiden. Men ar det fest sa ar det.
Pa sondag borjar jag arbeta i baren, vilket gor att jag far mat och husrum gentemot att arbeta fyra kvallar i veckan. Utover det fortsatter jag med spanskapluggande och salsatranande. Hoppas ni alla har det bra! Besos
Ellinor
Tio poang till mig
Idag har varit en lugn dag, eftersom att jag har blivit lite forkyld. Det ar inte sa allvarligt, men tillrackligt for att gora mig seg. Jag har mest slappat har pa vandrarhemmet, vilket faktiskt ar ganska trevligt med ratt sallskap. Har finns en TV- eller filmhorna och i receptionen kan man valja mellan ett trettiotal filmer, givetvis med spanska subtitles, men for att se det fran den ljusa sidan lar man sig lite spanska pa kopet. Och hellre engelsk tal med spansk text an dubbat. Fy bubblan. Pa bussen till Pisco sag jag Pearl Harbour dubbad till spanska... Behover jag saga mer?
Hur som helst, efter nagra avsnitt Vanner och Ally McBeal skulle Jaime, Fergal och hans tjej fran Lima (kan aldrig komma ihag hennes namn, suck!) ut och ata. De fragade om jag ville folja med eftersom jag var hungrig hangde jag pa...trodde jag! Det visade sig att jag hade last in mina nycklar i mitt skap. Jag hade alltsa lagt nycklarna i min vaska, lagt in vaskan med mina vardesaker i skapet och last. Smart Ellie! Sa efter nagra misslyckade forsok att lirka upp mitt tiokronorslas fran Tiger (hela rummet var engagerat, alla skulle testa) gick jag skrattande ner till receptionen for att be dem klippa upp laset. Darefter begav jag mig ut pa stan for att kopa un candado. Tio minuter senare och sju soles fattigare var mina vardesaker aterigen i sakerhet.
Dagens andra nyhet ar att jag har insett att mina muskler i princip har forsvunnit och jag kanner valdigt starkt att det ar dags att gora nagonting at det innan det ar for sent. Gjorde lite situps och pushups pa rummet, men dels kanns det langt ifran tillrackligt och dessutom lite smatt konstigt att gora nar dar ar andra personer i rummet. Nagon som har nagot tips? :)
Hur som helst, efter nagra avsnitt Vanner och Ally McBeal skulle Jaime, Fergal och hans tjej fran Lima (kan aldrig komma ihag hennes namn, suck!) ut och ata. De fragade om jag ville folja med eftersom jag var hungrig hangde jag pa...trodde jag! Det visade sig att jag hade last in mina nycklar i mitt skap. Jag hade alltsa lagt nycklarna i min vaska, lagt in vaskan med mina vardesaker i skapet och last. Smart Ellie! Sa efter nagra misslyckade forsok att lirka upp mitt tiokronorslas fran Tiger (hela rummet var engagerat, alla skulle testa) gick jag skrattande ner till receptionen for att be dem klippa upp laset. Darefter begav jag mig ut pa stan for att kopa un candado. Tio minuter senare och sju soles fattigare var mina vardesaker aterigen i sakerhet.
Dagens andra nyhet ar att jag har insett att mina muskler i princip har forsvunnit och jag kanner valdigt starkt att det ar dags att gora nagonting at det innan det ar for sent. Gjorde lite situps och pushups pa rummet, men dels kanns det langt ifran tillrackligt och dessutom lite smatt konstigt att gora nar dar ar andra personer i rummet. Nagon som har nagot tips? :)
Reserva Nacional de Paracas
En vanlig gata i Pisco. Som tidigare sagt forstordes i princip hela staden i en jordbavning for tva ar sedan.
Hitta fageln!
Om inte sjolejon hade luktat sa illa hade jag smugglat med mig en hem och haft som husdjur. De ar sa sota!
Utflykt till Paracas
Cusco ar ett stalle man latt fastnar i. Dar finns mangder av saker att se, mangder av saker att gora och lagger du till manga backpackers och mycket party far du anledningen till varfor sa manga spenderar alldeles for lang tid dar. Att hora frasen "I need to get out of here" ar inte helt ovanligt (jag tillhor dem som sagt det) och manga bara stannar kvar utan att egentligen gora nagot speciellt.
Denna helgen gor jag en utflykt till Paracas, som ligger nagon mil harifran. Med harifran menar jag Pisco, for det ar dar jag ar nu. Pisco ar en liten, liten stad som i princip forstordes helt i en jordbavning for tva ar sedan. Att mitt vandrarhem har bade internet, pool och biljard (haha) ar ganska forvanande. Bussresan hit var lang och bade middag och frukost var inkluderat i priset for biljetten. Middagen var helt okej, men frukosten...allvarligt! Vad ater peruaner till frukost? Framfor mig hade jag alltsa ett paket bestaende av: En bit sockerkaka, en musli-bar (solo 96 calorias), tva karameller, en pase med sotsalta chips, en - hor och hapna - miniliten bulle med skinka (vilken var det enda jag skulle kalla frukost) och slutligen, for att slacka torsten, den troligtvis sliskigaste persikojuicen jag nagonsin smakat. Vilken tur att jag hade med mig en flaska med vatten!
Sa imorgon klockan sju aker jag till nationalparken Paracas. Det ska bli spannande. Hela grejen tar typ en halvdag (atta timmar) och jag planerar att lamna det har stallet sa fort jag bara kan eftersom att har ar totalt tomt pa backpackers! For att vara arlig kanner jag mig valdigt ensam. Planen ar att aka tillbaka till Cusco och plugga spanska, men vi far se, jag kanske andrar mig...
Denna helgen gor jag en utflykt till Paracas, som ligger nagon mil harifran. Med harifran menar jag Pisco, for det ar dar jag ar nu. Pisco ar en liten, liten stad som i princip forstordes helt i en jordbavning for tva ar sedan. Att mitt vandrarhem har bade internet, pool och biljard (haha) ar ganska forvanande. Bussresan hit var lang och bade middag och frukost var inkluderat i priset for biljetten. Middagen var helt okej, men frukosten...allvarligt! Vad ater peruaner till frukost? Framfor mig hade jag alltsa ett paket bestaende av: En bit sockerkaka, en musli-bar (solo 96 calorias), tva karameller, en pase med sotsalta chips, en - hor och hapna - miniliten bulle med skinka (vilken var det enda jag skulle kalla frukost) och slutligen, for att slacka torsten, den troligtvis sliskigaste persikojuicen jag nagonsin smakat. Vilken tur att jag hade med mig en flaska med vatten!
Sa imorgon klockan sju aker jag till nationalparken Paracas. Det ska bli spannande. Hela grejen tar typ en halvdag (atta timmar) och jag planerar att lamna det har stallet sa fort jag bara kan eftersom att har ar totalt tomt pa backpackers! For att vara arlig kanner jag mig valdigt ensam. Planen ar att aka tillbaka till Cusco och plugga spanska, men vi far se, jag kanske andrar mig...
Vad du ar sot, min kara lilla ponny...
Det har ar min nya kompis, Capricorne. Vi spenderade nagra harliga timmar tillsammans, hogt uppe i bergen utanfor Cusco.
En vanlig reaktion
Nar man berattar for manniskor att man reser i Sydamerika ensam far man oftast samma reaktion. Hur vagar du? Ar det inte farligt? Och sa borjar de beratta historier om an det ena, an det andra och vad som hande med den personen som reste i Sydamerika och ran och kidnappningar och hela kitet. For att vara arlig sa bryr jag mig inte. Folk far tycka vad de vill om den saken. Att andra manniskor tycker det ar pa tok for farligt att resa runt som ensam tjej i Sydamerika hindrar mig inte. Jag ar inte radd. Inte ett dugg.
Vissa sager att jag har haft tur som inte rakat ut for nagot. Jag tror inte det ar jag som har tur. Jag tror att det ar de som rakar ut for nagot som har otur.
Vissa sager att jag har haft tur som inte rakat ut for nagot. Jag tror inte det ar jag som har tur. Jag tror att det ar de som rakar ut for nagot som har otur.
Hejda Cusco!
Idag ar min sista dag i Cusco. Efter att ha spenderat nastan tio dagar har, inklusive djungeln, kanner jag mig nojd och det kanns dags att aka vidare. Vidare till kusten och Perus vackra strander. Vidare till stekande sol och sanddynor, sjolejon och guanofaglar. Jag har spanat in bilder och jag ar nyfiken pa hur det ser ut i verkligheten.
Nu ar klockan tolv, jag har precis duschat och frukosten vantar fortfarande. Vad som ocksa vantar ar en gigantisk hog med klader och prylar pa min sang. Jag maste packa.
Edit: Leopoldine andrade sina planer och stannar i Cusco. Det ar en komplicerad historia, men hon har precis gjort slut med sin pojkvan och tydligen kommer han till Cusco imorgon. Visst kanns det lite trist, men jag stodjer verkligen hennes beslut och jag tror att de behover traffas och prata. Jag kommer i vilket fall aka till Paracas ikvall och kanske mots vi upp langsmed vagen, eftersom att vi reser at samma hall. Sa kan det bli ibland, men jag ar glad anda. :)
Edit 2: Jag aker tydligen inte alls till Paracas ikvall. Leopoldine och Lea lyckades efter en halvtimmas tjat (las: mutning) overtala mig och eftersom att jag hade sa svart att motsta deras sota radjursogon stannar jag i Cusco tills Leopoldine ar redo att aka vidare. Vid narmare eftertanke har jag ju ganska gott om tid pa mig. Och det kanns battre att veta att jag kommer ha sallskap nar jag nu drar vidare.
Juicenarkoman nasta!
Talade jag om hur fantastiskt god juice man kan fa i Sydamerika? Jag fruktar att jag kommer bli juicenarkoman eller nagot i den stilen. De ar farligt goda, och vet man vart man ska ga ar de riktigt billiga med. Idag har jag hittills haft en ananasjuice och en bananjuice. Om man vill kan man blanda frukter ocksa, men jag var lite fegis idag - man vet ju aldrig hur tva olika frukter smakar tillsammans.
Frukosten, som vanligt bestaende av vitt brod med nagon slags sliskig syltmarmelad och te, aniste for att vara specifik, ats som vanligt i baren dar teven stod igang och visade vanner och the big bang theory (tror det heter nagot annat pa svenska, men jag kan inte riktigt minnas). Kunde inte lata bli att skratta nar jag hallde upp mitt te - Lee och jag hade haft en rolig stund i djungeln nar vi upptackte att market pa anisteet hette Hornimans. Hornimans anis. Lite lag humor dar kanske, men jag antar att vi var ganska trotta efter alla upptag darute.
Efter ett minst sagt livligt besok pa resebyran idag traskade jag och Leopoldine ivag i hopp om att hitta en sushibar. Lea hade talat om for oss att det skulle finnas en och visat oss pa kartan och allt. Vi gick och gick, men ingen sushi. Sa till slut hamnade vi pa Jacks cafe, troligtvis ett av Cuscos mest populara cafen, och jag bestallde en macka med tomat, ost och pesto. Sa hungrig jag var! Och lycklig over att kunna ata igen. Tyvarr blev jag matt efter bara en tredjedel, men pa nagot vis lyckades jag ata upp alltihop anda. Nu mar jag ganska illa. :/
Planen for resten av dagen ar att boka en resa till Pisco (Paracas), spela lite biljard och ikvall ga ut och dansa salsa. Troligtvis lamnar jag Cusco imorgon nagon gang pa eftermiddagen och 14-18 timmar senare borde jag befinna mig i Pisco, forhoppningsvis ikladd bikini vid vandrarhemmets pool. Harliga tider :)
Bilder pa begaran
Cusco ar en turisternas stad. Aret runt vallfardar turister hit for att spendera nagra dagar fore och efter inkaleden och Machu Picchu. Jag ar glad att jag ar har nu i september och inte under sommaren, for da ska har tydligen vara proppfullt. Jag tycker det ar alldeles lagom som det ar nu. Men med turism kommer ocksa annat och givetvis forsoker lokalbefolkningen utnyttja turismen sa gott det gar. Vissa forsoker lura en pa pengar, men det kanske mest patagliga jamfort med andra stallen har i Sydamerika ar hur folk kommer fram till en och ber en kopa saker eller ata pa deras restaurang. En vanlig runda pa stan kan innebara tio till femton personer som fragar om man vill ha massage (givetvis far man betala lite for det ocksa). No gracias, no gracias, no gracias... Suck.
Har kommer lite bilder pa begaran. Har minst sagt problem med att ladda upp bilder, men jag har atminstne forsokt idag. Borja nerifran och sluta langst upp...
En av de spanska tjejerna poserar vid ytterligre ett gigantiskt trad. Tyvarr var det ganska morkt och bilden blev suddig, men you get the point.
En gigantisk fjaril bestamde sig for att sitta en stund pa mitt ben. Han var sa valkommen sa.
Okej, ibland vill datorn vanda pa bilderna, ibland inte. Ni far leva med att skruva lite pa huvudet tills jag kommer pa nagot battre :P Har ar iallafall ett trad. Och ser ni de dar sakerna som hanger fran tradet? Det ar fagelbon! Hela tiden flog dar svart faglar med brandgula stjartar fram och tillbaka till bona for att mata sina ungar.
Traden i djungeln kan bli extremt gamla och extremt hoga, som tradet pa bilden. Tyvarr har jag ingen bra kamera och ar inge vidare pa att fota heller sa det ser mest ut som ett vanligt trad. Men hogt var det iallafall.
Har at vi lunch och hangde en del mellan aktiviteterna.
Vi vantar pa att varan bat ska "bli fardig". Femton peruanska man springer runt och bytar plats pa batarna och har sig i over en halvtimma. Sen fick vi aka.
Djungel och magsjuka
Halla i stugan!
Nu ar jag tillbaka i Cusco igen efter min djungeltripp. Kan tyvarr inte saga att det var det mest lyckade jag gjort hittills, men jag vill inte vara negativ och jag angrar inte att jag gjorde det, sa jag berattar sa positivt som mojligt. :)
Jag har ju akt till djungeln en gang tidigare, fast det var i Bolivia och inte Peru, och jag var lite orolig att det bara skulle bli en repris. Det blev det som tur var inte. Bolivia var mycket mer djur, och allting var liksom mycket mindre (utom djuren da kanske). Den har gangen akte vi pa en stor, stor flod omgiven av stora berg med regnskog och sceneriet var ganska fascinerande. Jag satt dar i baten och fantiserade om vilka slags haftiga djur som kunde gomma sig i all regnskog. Tydligen en hel del, men sa ska man ocksa ha tur for att se dem pa det har stallet. Bolivia jamfort med det har stallet kandes nastan som ett zoo. Djuren bara lag dar vid strandkanten och verkade inte bry sig ett dugg om att batar med manniskor passerade.
Hur som helst var resan dit lang och skumpig, som de flesta resor till djungeln ar om man aker buss eller bil. Tror jag har lart mig en laxa nu - nasta gang flyger jag nog. Aven om det "bara" var sju timmars resa fran Cusco, sa lamnade vi Cusco klockan elva (nej, inte atta som jag skrev, det blev lite strul med bilen) och spenderade saledes hela natten i en minibuss. Faktumet att det bara var jag och Leopoldini och att vi kunde ligga ner hjalpte inte mycket. Det gick helt enkelt inte att sova. Tror vi kom till resten av gruppen klockan sex pa morgonen och en timma seare var det frukost. Med andra ord var vi ratt trotta forsta dagen.
Efter frukost och ytterligare en timmas resande satt vi antligen i baten. Vi korde en liten bit, till en stor klippa som man kunde hoppa ifran och sa fick vi simma i den enorma floden. Guiden ville att vi skulle ha pa flytvast, vilket jag ocksa hade i borjan och man kunde bara flyta langsmed floden, sa stromt var det. Jatteharligt och varmt vatten var det med! Darefter akte vi nagaon timma pa floden och kom till slut till stallet vi skulle spendera natten pa. De flesta av oss var ratt trotta och vi slappade lite i hangmattorna/solstolarna medans lunchen forbereddes. Efter en, om an lite liten, god lunch, var det dags att ga en runda i djungeln. Tyvarr sag vi inte nagra djur, men bara att ga dar bland alla haftiga vaxter - och alla ljud! - var en upplevelse bara det. Efter kvallsmaten erbjods vi att ga en nattrunda ocksa, men jag var sa trott sa jag gick och la mig och sov istallet, vilket nog var en bra idé.
Andra dagen var den basta dagen. Forst akte vi till en utsiktplats dar man kunde se mangder med faglar (Vonkan och Jonkan, ni skulle alskat det). Tyvarr hade jag ingen kikare med mig, men jag fick lana av guiden. Efter det var det lunch, och sen akte vi bat till en liten sjo dar vi sag annu fler faglar och andra djur. Vi akte forst bat pa sjon, sen vandrade vi runt i regnskogen omkring. Det fullkomligt vimlade av fjarilar, har aldrig sett nagot liknande (Mans, Oleg skulle varit salig) - och givetvis insekter av alla de slag med, vilket jag var mindre fortjust over. Jag tyckte guiden gick otroligt langsamt (verkade som att han spanade upp i varenda trad vi passerade) och tappade lite energi av det, sa jag gick i forvag, alldeles ensam. Sa dar gick jag och det var bara jag och djungeln. Fjarilar fladdrade forbi, faglar flog over mitt huvud och apor hoppade runt i traden. Harligt, harligt.
Pa kvallen (i djungeln blir det morkt tidigt, typ vid sex) akte vi tillbaka till ungefar samma stalle for att se djungeln by night. Det var coolt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett eldflugor och i borjan satt jag bara och gapade - stjarnorna som lyste klart pa himlen, latena fran alla djur och insekter och skenet fran alla eldflugor, deras blinkande syntes nastan som blixter fran hundratals kameror. I slutet fick vi aven syn pa en capibara (ett djur som antingen ser ut som en forminskad bjorn eller en forstorad sork), men eftersom att jag hade sett mangder med sadana i Bolivia var jag inte alltfor intresserad.
Sista dagen var den samsta dagen. Efter kanske tre timmars somn vaknade jag och darefter kunde jag inte sova mer. Jag var jattemagsjuk. Behover inte ta nagra detaljer dar, men jag fick jackpot och det var pa bade det ena och det andra hallet. Vid sju, da de andra hade atit frukost, var det dags att aka hem och jag sag inte alls fram emot vad som lag framfor. Jag visste att det skulle bli en skumpig resa pa en vag som svangde hela tiden och jag visste att det skulle innebara att jag skulle ma annu samre. Jag satte mig langst bak i bilen, da jag kunde luta mig mot all packning och hoppades pa att kunna sova lite. Som tur var hade jag med mig min fantastiska mp3-spelare med jatebra batteri och jag kunde lyssna pa min ljudbok som jag fatt av mamma. Lee, den australienske killen som satt framfor mig, holl pa att do av den sydamerikanska musiken som spelades i radion.
Efter nagra timmars resande, med konstant ont i magen, stannade vi for tredje gangen i en liten by nagonstans langsmed vagen. Jag tankte att jag skulle ga pa toaletten, men jag kunde knappt ga. Efter bara nagra meter var jag tvungen att satta mig ner pa huk for att inte svimma. Sa nar guiden for tredje gangen fragade om vi inte skulle besoka en doktor sa jag ja och sa gjorde vi det. Behovde inte vanta mer an nagon minut (antar att turister har fortur av nagon anledning) och en tjugo minuter senare hade jag fatt bade piller, spruta och recept pa andra saker jag skulle kopa i Cusco som inte fanns dar. Sprutan var helt enorm och gjorde jatteont, och jag svimmade nastan nar jag fick den. Det var jattehemskt, men Leopoldini var med och babbalde pa om vackra strander och berg och massa annat trevligt sa jag overlevde. Och sa visste jag ju att det skulle bli battre efterat.
Fem timmar senare var vi antligen framme i Cusco och jag madde redan mycket battre. Jag och Leo checkade in, dumpade vara grejer pa rummet och nastan sprang till duscharna. Haha, det ar nastan patetiskt sa skont det var att duscha igen. Det var svart att stanga av kranen, det ska jag saga er. Men till slut lyckades jag och en timma senare sov jag gott i min sang.
Idag mar jag ganska bra och har t.o.m kunnat ata frukost! Snart ska jag folja med Leo och Lea (berattade jag om Lea fran Osterrike?) till ett café och om jag mar bra och min mage tillater det ska jag ocksa ata nagot gott. Leo, som for ovrigt ar kock, och jag kom overens om att vi skulle skamma bort oss sjalva och ata nagot riktigt, riktigt gott nar vi val var tillbaka. Kanske far det vanta nagon dag, men tro mig - att vi ska gora det!
Nu ar jag tillbaka i Cusco igen efter min djungeltripp. Kan tyvarr inte saga att det var det mest lyckade jag gjort hittills, men jag vill inte vara negativ och jag angrar inte att jag gjorde det, sa jag berattar sa positivt som mojligt. :)
Jag har ju akt till djungeln en gang tidigare, fast det var i Bolivia och inte Peru, och jag var lite orolig att det bara skulle bli en repris. Det blev det som tur var inte. Bolivia var mycket mer djur, och allting var liksom mycket mindre (utom djuren da kanske). Den har gangen akte vi pa en stor, stor flod omgiven av stora berg med regnskog och sceneriet var ganska fascinerande. Jag satt dar i baten och fantiserade om vilka slags haftiga djur som kunde gomma sig i all regnskog. Tydligen en hel del, men sa ska man ocksa ha tur for att se dem pa det har stallet. Bolivia jamfort med det har stallet kandes nastan som ett zoo. Djuren bara lag dar vid strandkanten och verkade inte bry sig ett dugg om att batar med manniskor passerade.
Hur som helst var resan dit lang och skumpig, som de flesta resor till djungeln ar om man aker buss eller bil. Tror jag har lart mig en laxa nu - nasta gang flyger jag nog. Aven om det "bara" var sju timmars resa fran Cusco, sa lamnade vi Cusco klockan elva (nej, inte atta som jag skrev, det blev lite strul med bilen) och spenderade saledes hela natten i en minibuss. Faktumet att det bara var jag och Leopoldini och att vi kunde ligga ner hjalpte inte mycket. Det gick helt enkelt inte att sova. Tror vi kom till resten av gruppen klockan sex pa morgonen och en timma seare var det frukost. Med andra ord var vi ratt trotta forsta dagen.
Efter frukost och ytterligare en timmas resande satt vi antligen i baten. Vi korde en liten bit, till en stor klippa som man kunde hoppa ifran och sa fick vi simma i den enorma floden. Guiden ville att vi skulle ha pa flytvast, vilket jag ocksa hade i borjan och man kunde bara flyta langsmed floden, sa stromt var det. Jatteharligt och varmt vatten var det med! Darefter akte vi nagaon timma pa floden och kom till slut till stallet vi skulle spendera natten pa. De flesta av oss var ratt trotta och vi slappade lite i hangmattorna/solstolarna medans lunchen forbereddes. Efter en, om an lite liten, god lunch, var det dags att ga en runda i djungeln. Tyvarr sag vi inte nagra djur, men bara att ga dar bland alla haftiga vaxter - och alla ljud! - var en upplevelse bara det. Efter kvallsmaten erbjods vi att ga en nattrunda ocksa, men jag var sa trott sa jag gick och la mig och sov istallet, vilket nog var en bra idé.
Andra dagen var den basta dagen. Forst akte vi till en utsiktplats dar man kunde se mangder med faglar (Vonkan och Jonkan, ni skulle alskat det). Tyvarr hade jag ingen kikare med mig, men jag fick lana av guiden. Efter det var det lunch, och sen akte vi bat till en liten sjo dar vi sag annu fler faglar och andra djur. Vi akte forst bat pa sjon, sen vandrade vi runt i regnskogen omkring. Det fullkomligt vimlade av fjarilar, har aldrig sett nagot liknande (Mans, Oleg skulle varit salig) - och givetvis insekter av alla de slag med, vilket jag var mindre fortjust over. Jag tyckte guiden gick otroligt langsamt (verkade som att han spanade upp i varenda trad vi passerade) och tappade lite energi av det, sa jag gick i forvag, alldeles ensam. Sa dar gick jag och det var bara jag och djungeln. Fjarilar fladdrade forbi, faglar flog over mitt huvud och apor hoppade runt i traden. Harligt, harligt.
Pa kvallen (i djungeln blir det morkt tidigt, typ vid sex) akte vi tillbaka till ungefar samma stalle for att se djungeln by night. Det var coolt. Jag har aldrig tidigare i mitt liv sett eldflugor och i borjan satt jag bara och gapade - stjarnorna som lyste klart pa himlen, latena fran alla djur och insekter och skenet fran alla eldflugor, deras blinkande syntes nastan som blixter fran hundratals kameror. I slutet fick vi aven syn pa en capibara (ett djur som antingen ser ut som en forminskad bjorn eller en forstorad sork), men eftersom att jag hade sett mangder med sadana i Bolivia var jag inte alltfor intresserad.
Sista dagen var den samsta dagen. Efter kanske tre timmars somn vaknade jag och darefter kunde jag inte sova mer. Jag var jattemagsjuk. Behover inte ta nagra detaljer dar, men jag fick jackpot och det var pa bade det ena och det andra hallet. Vid sju, da de andra hade atit frukost, var det dags att aka hem och jag sag inte alls fram emot vad som lag framfor. Jag visste att det skulle bli en skumpig resa pa en vag som svangde hela tiden och jag visste att det skulle innebara att jag skulle ma annu samre. Jag satte mig langst bak i bilen, da jag kunde luta mig mot all packning och hoppades pa att kunna sova lite. Som tur var hade jag med mig min fantastiska mp3-spelare med jatebra batteri och jag kunde lyssna pa min ljudbok som jag fatt av mamma. Lee, den australienske killen som satt framfor mig, holl pa att do av den sydamerikanska musiken som spelades i radion.
Efter nagra timmars resande, med konstant ont i magen, stannade vi for tredje gangen i en liten by nagonstans langsmed vagen. Jag tankte att jag skulle ga pa toaletten, men jag kunde knappt ga. Efter bara nagra meter var jag tvungen att satta mig ner pa huk for att inte svimma. Sa nar guiden for tredje gangen fragade om vi inte skulle besoka en doktor sa jag ja och sa gjorde vi det. Behovde inte vanta mer an nagon minut (antar att turister har fortur av nagon anledning) och en tjugo minuter senare hade jag fatt bade piller, spruta och recept pa andra saker jag skulle kopa i Cusco som inte fanns dar. Sprutan var helt enorm och gjorde jatteont, och jag svimmade nastan nar jag fick den. Det var jattehemskt, men Leopoldini var med och babbalde pa om vackra strander och berg och massa annat trevligt sa jag overlevde. Och sa visste jag ju att det skulle bli battre efterat.
Fem timmar senare var vi antligen framme i Cusco och jag madde redan mycket battre. Jag och Leo checkade in, dumpade vara grejer pa rummet och nastan sprang till duscharna. Haha, det ar nastan patetiskt sa skont det var att duscha igen. Det var svart att stanga av kranen, det ska jag saga er. Men till slut lyckades jag och en timma senare sov jag gott i min sang.
Idag mar jag ganska bra och har t.o.m kunnat ata frukost! Snart ska jag folja med Leo och Lea (berattade jag om Lea fran Osterrike?) till ett café och om jag mar bra och min mage tillater det ska jag ocksa ata nagot gott. Leo, som for ovrigt ar kock, och jag kom overens om att vi skulle skamma bort oss sjalva och ata nagot riktigt, riktigt gott nar vi val var tillbaka. Kanske far det vanta nagon dag, men tro mig - att vi ska gora det!
Erase and rewind, cause I've been changing my mind...
Okej. Sa innan jag akte hit till Sydamerika sa jag att om jag gillar ett stalle sapass mycket att jag vill stanna dar hela resan sa gor jag det, jag ska bara gora precis vad jag kanner for. Nar jag akte till Sucre kande jag verkligen inte for det, men av nagon anledning akte jag dit anda, kanske for att jag hade bestamt det i forvag. Det stred liksom mot vad jag sagt om mitt resande och pa nagot vis gjorde det mig arg pa mig sjalv. Sa efter att ha spenderat tva ensamma dagar i Sucre beslot jag mig for att aka till Cusco istallet, eftersom att jag visste att dar skulle finnas gott om backpackers. Sa nu ar jag har, sen nagra dagar tillbaka och det ar bra. Jag skrattar lite at mig sjalv eftersom att jag aldrig kan bestamma nagot i forvag - jag andrar mig alltid - men jag antar att det ar san jag ar och att jag far leva med det. Kan bara saga att fran och med nu tanker jag inte bestamma nagonting i forvag (mer an att jag aker hem den 16:e december), for det ar anda inte lont :)
Sa om typ tio minuter kommer det en taxi som hamtar upp mig och min franska kompis Leopoldini och sen aker vi till djungeln har utanfor Cusco, till nationalparken Manu. Dar ska vi spendera fyra dagar med att se massa haftiga djur och vaxter. Det kanns spannande! Egentligen kostar fyra dagar 300 USD, men eftersom att vi aker ikvall och joinar en annan grupp betalar vi bara 180 USD. Kanns lite galet for vi bestamde detta for typ en timma sen. Men sa kan det vara. Hoppas ni alla ha det bra, jag tanker mycket pa er! Ciao!
Sa om typ tio minuter kommer det en taxi som hamtar upp mig och min franska kompis Leopoldini och sen aker vi till djungeln har utanfor Cusco, till nationalparken Manu. Dar ska vi spendera fyra dagar med att se massa haftiga djur och vaxter. Det kanns spannande! Egentligen kostar fyra dagar 300 USD, men eftersom att vi aker ikvall och joinar en annan grupp betalar vi bara 180 USD. Kanns lite galet for vi bestamde detta for typ en timma sen. Men sa kan det vara. Hoppas ni alla ha det bra, jag tanker mycket pa er! Ciao!
Samma plats, fast annorlunda
Sitter har pa ett internetcafé i Sucre. Jag akte fran La Paz klockan sju igarkvall och jag var framme vid hotellet vid typ atta. Som tur var akte jag med ett battre busskompani an sist, sa jag fick en san dar "sang-buss", aven kallad cama, och jag sov storre delen av resan. Man fick en filt, fast det rackte inte riktigt och som tur var hade jag med mig min sovsack.
Egentligen skulle jag bo i ett nagot mindre singelrum har i Sucre, men det visade sig att de hade bada deras singelrum lediga och jag fick valja. Det andra singelrummet, det som jag egentligen inte skulle ha, var samma rum som jag bodde i sist. Sa delvis pa grund av det och lite for att det ligger langre ifran gatan och allt ljud, valde jag det storre rummet. Maste saga att det kanns lite konstigt att vara tillbaka pa exakt samma stalle och bo i exakt samma rum. Var lite likadant i La Paz, fast dar bodde jag pa ett annat vandrarhem, men anda. Samma plats, fast nya manniskor.
Efter att ha checkat in och duschat fick jag en liten genomgang av Sucres spanskaskolor av den trevliga personalen pa vandrarhemmet. Jag fragade ocksa om det fanns nagot stalle man kan ta dansklasser pa, och jag ska undersoka saken lite narmare idag. Darefter gick jag till den spanskaskolan jag tyckte verkade bast och i eftermiddag klockan halv fem har jag mina tva forsta lektioner. Darefter kommer jag ta tre lektioner varje dag och jag hoppas det blir lagom.
Jag har ocksa lyckats pricka in exakt ratt tidpunkt att vara i Sucre, vilket kom som en trevlig overraskning. I helgen ska de namligen ha en stor fiesta och har kommer vara dans och musik hela helgen lang. Tyvarr har det dragit in en kall vind fran antarktis och har ar svinkallt for tillfallet, men det skulle enligt personalen pa vandrarhemmet ga over pa tre dagar. Det var tydligen sant som hande ibland.
Jag har aven konstaterat (vilket jag gjorde for tre dagar sen egentligen) att min mobil fungerar har! 3 har tydligen nagon motsvarande operator har i Bolivia och jag har teckning pa nagot konstigt sydamerikanskt namn.
Tyvarr kan jag inte lagga upp nagra bilder har, for det fungerar inte av nagon anledning... Men jag ska se om det gar pa fejjan sa kolla dar vetja!
Egentligen skulle jag bo i ett nagot mindre singelrum har i Sucre, men det visade sig att de hade bada deras singelrum lediga och jag fick valja. Det andra singelrummet, det som jag egentligen inte skulle ha, var samma rum som jag bodde i sist. Sa delvis pa grund av det och lite for att det ligger langre ifran gatan och allt ljud, valde jag det storre rummet. Maste saga att det kanns lite konstigt att vara tillbaka pa exakt samma stalle och bo i exakt samma rum. Var lite likadant i La Paz, fast dar bodde jag pa ett annat vandrarhem, men anda. Samma plats, fast nya manniskor.
Efter att ha checkat in och duschat fick jag en liten genomgang av Sucres spanskaskolor av den trevliga personalen pa vandrarhemmet. Jag fragade ocksa om det fanns nagot stalle man kan ta dansklasser pa, och jag ska undersoka saken lite narmare idag. Darefter gick jag till den spanskaskolan jag tyckte verkade bast och i eftermiddag klockan halv fem har jag mina tva forsta lektioner. Darefter kommer jag ta tre lektioner varje dag och jag hoppas det blir lagom.
Jag har ocksa lyckats pricka in exakt ratt tidpunkt att vara i Sucre, vilket kom som en trevlig overraskning. I helgen ska de namligen ha en stor fiesta och har kommer vara dans och musik hela helgen lang. Tyvarr har det dragit in en kall vind fran antarktis och har ar svinkallt for tillfallet, men det skulle enligt personalen pa vandrarhemmet ga over pa tre dagar. Det var tydligen sant som hande ibland.
Jag har aven konstaterat (vilket jag gjorde for tre dagar sen egentligen) att min mobil fungerar har! 3 har tydligen nagon motsvarande operator har i Bolivia och jag har teckning pa nagot konstigt sydamerikanskt namn.
Tyvarr kan jag inte lagga upp nagra bilder har, for det fungerar inte av nagon anledning... Men jag ska se om det gar pa fejjan sa kolla dar vetja!
Att skiljas
Ikvall lamnar jag La Paz for att aka till Sucre. Antligen! tankte jag igar. Men idag kanner jag mig faktiskt ledsen over att lamna La Paz. Eller nej, dar ljog jag. Inte for att lamna La Paz, utan for att jag ska aka till just Sucre och inte ett annat stalle. En av de storsta nackdelarna med att resa ar att man traffar sa oerhort mycket trevligt folk som man alltid maste skiljas fran. Det ar sallan man ska till samma stalle som just de dar riktigt trevliga manniskorna man lart kanna. Och sa ar det nu. Nu har jag vinkat av personer jag inte ville vinka av, med vetskapen att vi antagligen inte kommer ses igen. Jag ar lite ledsen. Men sa ar det nar man reser. Man traffar folk och lar knappt kanna dem innan det ar dags att skiljas. Man far forsoka att inte fasta sig vid nagon. Men det kan vara svart ibland.
Jag ar hojdsjuk
Skriver idag igen eftersom att de har datorer har pa vandrarhemmet. Jatteskont att slippa ta sig till ett internetcafe och betala varje gang man vill kolla facebook eller sant.
Idag verkar bli en lugn dag. Jag har haft konstant huvudvark sedan jag kom till La Paz igar (jag har tagit huvudvarkstabletter men de hjalper inte, eftersom att det beror pa hojden) och jag har fatt ta extra andetag hela tiden, som jag skrev igar. Mot kvallen borjade jag ocksa ma illa, sa jag la mig och forsokte sova i nagra timmar, vilket var mindre lyckat eftersom att det var helt fel tid for mig att sova och folk satt i rummet och pratade hogljutt. Sa efter nagra timmar tankte jag ge mig pa ett forsok att vara lite social, sa jag gick till baren. Kvallens program var Quiz night och for de som ville kunde man ocksa ga ut senare pa natten. Jag kopte en toast och drack lite coca-te, med forhoppningen att det skulle mildra min hojdsjuka. Uppenbarligen gjorde det inte det, for nagra timmar senare svimmade jag. For forsta gangen i mitt liv. Det var jattelaskigt och de fick bara ut mig till tv-rummet och lagga mig i en soffa. De var sa snalla allihop och gav mig saker att dricka och satt dar med mig ett tag. I samma rum satt en kille och en tjej och tittade pa seinfield, sa jag satt kvar en timma eller natt och tittade. Sen gick jag och la mig.
Nu har jag precis atit frukost, mackor med sylt och coca-te. Funderar pa att ga till den dar marknaden idag, eftersom att jag inte tog mig dit igar. Det var ganska kul, for jag var helt saker pa att jag skulle hitta dit eftersom att jag varit dar forut. Vad jag inte tankte pa var att vi sist hade haft valdigt valdigt svart att hitta dit. Sa jag gick runt i sakert en timma utan att hitta nagon marknad overhuvudtaget. Trevligt att se lite av stan iallafall.
Imorgon tar jag bussen till Sucre. Det ska bli skont, eftersom min hojdsjuka troligtvis forsvinner da. Ar lite synd att inte orka gora sa mycket, men har finns iallafall gott om trevliga manniskor att hanga med. Och trevliga manniskor ar alltid bra. :)
So long! /E
Idag verkar bli en lugn dag. Jag har haft konstant huvudvark sedan jag kom till La Paz igar (jag har tagit huvudvarkstabletter men de hjalper inte, eftersom att det beror pa hojden) och jag har fatt ta extra andetag hela tiden, som jag skrev igar. Mot kvallen borjade jag ocksa ma illa, sa jag la mig och forsokte sova i nagra timmar, vilket var mindre lyckat eftersom att det var helt fel tid for mig att sova och folk satt i rummet och pratade hogljutt. Sa efter nagra timmar tankte jag ge mig pa ett forsok att vara lite social, sa jag gick till baren. Kvallens program var Quiz night och for de som ville kunde man ocksa ga ut senare pa natten. Jag kopte en toast och drack lite coca-te, med forhoppningen att det skulle mildra min hojdsjuka. Uppenbarligen gjorde det inte det, for nagra timmar senare svimmade jag. For forsta gangen i mitt liv. Det var jattelaskigt och de fick bara ut mig till tv-rummet och lagga mig i en soffa. De var sa snalla allihop och gav mig saker att dricka och satt dar med mig ett tag. I samma rum satt en kille och en tjej och tittade pa seinfield, sa jag satt kvar en timma eller natt och tittade. Sen gick jag och la mig.
Nu har jag precis atit frukost, mackor med sylt och coca-te. Funderar pa att ga till den dar marknaden idag, eftersom att jag inte tog mig dit igar. Det var ganska kul, for jag var helt saker pa att jag skulle hitta dit eftersom att jag varit dar forut. Vad jag inte tankte pa var att vi sist hade haft valdigt valdigt svart att hitta dit. Sa jag gick runt i sakert en timma utan att hitta nagon marknad overhuvudtaget. Trevligt att se lite av stan iallafall.
Imorgon tar jag bussen till Sucre. Det ska bli skont, eftersom min hojdsjuka troligtvis forsvinner da. Ar lite synd att inte orka gora sa mycket, men har finns iallafall gott om trevliga manniskor att hanga med. Och trevliga manniskor ar alltid bra. :)
So long! /E
Åter i La Paz
Nu ar jag antligen framme. Pust! Det har varit en laang resa och det kanns jatteskont att vara har. Det senaste dygnet har jag bara suttit och suttit och vantat och vantat. Jag var lite orolig infor just sjalva flygandet, eftersom att jag sist madde fruktansvart illa nar jag flog. Men det har gangen var det inga problem overhuvudtaget. Skont! Fast jag maste saga att det kandes som att resan varade i en evighet. Jag akte via USA den har gangen, vilket innebar att jag fick byta tva ganger istallet for en som sist. Inte mig emot, resan tog ju lika lang tid, och sa fick jag besoka USA for forsta gangen (aven om det bara var genom att strosa runt utanfor Miamis flygplats...).
I Miami fick jag vanta sex timmar, en timma mer an vantat eftersom att flyget var forsenat. Jag hittade tva danska tjejer som skulle till Lima och vi hangde tills deras flyg gick, en halvtimma innan mitt. Trevligt med lite sallskap!
Men nu. Nu ar jag i La Paz. Och det kanns helt underbart! Jag hade ju lite resangest innan jag skulle aka, men alla de kanslorna ar som bortblasta nu. Hela taxiresan fran El Alto (La Paz flygplats) till mitt vandrarhem Wild Rover, satt jag och log. Lyckades pa knagglig spanska forklara vart jag ville och vad jag skulle gora i Bolivia. Tank sen nar jag har pluggat spanska, da kan jag prata ordentligt med taxichaufforerna! Tjoho! Men alltsa, sa vackert har ar! El Alto ligger en bit ovanfor La Paz och man aker liksom ner i en spiral, sa att man ser hela staden ovanifran. Hur vackert som helst!
La Paz ligger typ 3500 meter over havet, vilket ar ganska hogt for en ovan skaning. Jag har med andra ord lite svart att andas. Far med jamna mellanrum ta ett extra djupt andetag och jag blir snabbt andfadd i uppforsbackarna. Men om tva dagar tar jag bussen till Sucre, som bara ligger pa typ 2000 meters hojd, sa det ska nog bli bra. Hittills har jag hunnit checka in pa mitt vandrarhem, duscha, ta ut pengar och sa nu sitter jag pa ett internetcafe. Har aven insett vilket oerhort smart drag jag gjort som valt ett losenord som innehaller å, ä eller ö pa min facebook. Dags att byta tror jag bestamt.
Nu ska jag leta upp den dar trevliga juicebaren som svenska Joakim visade mig sist. Och sen ska jag ata nagot och traska upp till witches market och kanske kopa ett boliviansk lamafoster (not).
Hoppas ni alla har det bra!
I Miami fick jag vanta sex timmar, en timma mer an vantat eftersom att flyget var forsenat. Jag hittade tva danska tjejer som skulle till Lima och vi hangde tills deras flyg gick, en halvtimma innan mitt. Trevligt med lite sallskap!
Men nu. Nu ar jag i La Paz. Och det kanns helt underbart! Jag hade ju lite resangest innan jag skulle aka, men alla de kanslorna ar som bortblasta nu. Hela taxiresan fran El Alto (La Paz flygplats) till mitt vandrarhem Wild Rover, satt jag och log. Lyckades pa knagglig spanska forklara vart jag ville och vad jag skulle gora i Bolivia. Tank sen nar jag har pluggat spanska, da kan jag prata ordentligt med taxichaufforerna! Tjoho! Men alltsa, sa vackert har ar! El Alto ligger en bit ovanfor La Paz och man aker liksom ner i en spiral, sa att man ser hela staden ovanifran. Hur vackert som helst!
La Paz ligger typ 3500 meter over havet, vilket ar ganska hogt for en ovan skaning. Jag har med andra ord lite svart att andas. Far med jamna mellanrum ta ett extra djupt andetag och jag blir snabbt andfadd i uppforsbackarna. Men om tva dagar tar jag bussen till Sucre, som bara ligger pa typ 2000 meters hojd, sa det ska nog bli bra. Hittills har jag hunnit checka in pa mitt vandrarhem, duscha, ta ut pengar och sa nu sitter jag pa ett internetcafe. Har aven insett vilket oerhort smart drag jag gjort som valt ett losenord som innehaller å, ä eller ö pa min facebook. Dags att byta tror jag bestamt.
Nu ska jag leta upp den dar trevliga juicebaren som svenska Joakim visade mig sist. Och sen ska jag ata nagot och traska upp till witches market och kanske kopa ett boliviansk lamafoster (not).
Hoppas ni alla har det bra!
I'm not afraid of tomorrow
Imorgon åker jag till Sydamerika. Jag kan knappt tro mina egna ord. Vadå? Åka till Sydamerika? Det är som att min hjärna är ur funktion. För jag kan verkligen inte förstå det. Jag kan inte förstå det någonstans. Att imorgon åker jag till Sydamerika och är borta fram till jul. Imorgon lämnar jag trygga, lugna, fridfulla Sverige och reser till andra sidan jordklotet där det inte alls är så tryggt och lugnt och fridfullt. Imorgon är sista gången på länge som jag får krama om min mamma. Och sista gången jag får klappa Sigge och se hans ledsna ögon när jag går. Snyft. Det känns vemodigt. Jag känner mig ledsen över att lämna allt jag har här i Sverige. Jag har så mycket fint som jag vet att jag kommer sakna.
Men...
imorgon börjar också ett äventyr. Resan jag drömt om. Imorgon åker jag till Sydamerika, och där kommer jag få uppleva fantastiska saker. Jag kommer träffa spännande människor och få många nya vänner. Jag kommer att få se häftiga platser och vacker natur. Jag kommer att lära mig ett nytt språk och kunna kommunicera med människor från en helt annan kultur. Jag kommer göra saker jag inte trodde att jag vågade. Och jag kommer leva sådär som man bara gör när man är ute och backpackar.
Men...
bara för det behöver jag inte vara sjukt nervös. Hilfe!
Men...
imorgon börjar också ett äventyr. Resan jag drömt om. Imorgon åker jag till Sydamerika, och där kommer jag få uppleva fantastiska saker. Jag kommer träffa spännande människor och få många nya vänner. Jag kommer att få se häftiga platser och vacker natur. Jag kommer att lära mig ett nytt språk och kunna kommunicera med människor från en helt annan kultur. Jag kommer göra saker jag inte trodde att jag vågade. Och jag kommer leva sådär som man bara gör när man är ute och backpackar.
Men...
bara för det behöver jag inte vara sjukt nervös. Hilfe!
Hemodril - mot hemlängtan.
Ikväll har vi haft hejdåmiddag med familjen. Jag fick medicin av Johan och Veronica. Små söta burkar med roliga namn och tillhörande beskrivningar. Vad sägs om en Antiperuan till exempel (även känd under namnen Ecuaväck och Boliviabort)? För förhindrande av förvandling till Sydamerikan. :)
Sleep this time tonight
Klockan är 01.06. Jag har legat i min säng i mer än en timma och försökt somna, men det går bara inte. Min hjärna är piggare än någonsin. Den vill tydligen inte alls att jag ska sova. Tankar snurrar runt i huvudet, jag vrider och vänder på mig. Till slut lägger jag mig på rygg och tittar rakt upp i taket. Känner jag någon trötthet överhuvudtaget? Nej. Jag är klarvaken.
Då slår mig tanken - det kanske är en malariatablettseffekt! Jag trodde, tills häromdagen, att de fruktade Lariamtabletterna inte hade gett någon verkan på mig, eftersom att mer än en vecka passerat. Men tydligen kunde bieffekterna komma lite senare. Och sömnproblem var en vanlig bieffekt. Oh no!
[...]
Oh dear! Jag har precis läst en lång tråd om Lariam och dess biverkningar på backpacking.nu. (smart Elli, smart!) Kan säga att jag inte direkt känner mig bättre till mods. Åtskilliga människor berättar om depressioner, håravfall, mardrömmar osv osv - allt på grund av Lariamtabletterna. Och, viktigast av allt, eller värst borde jag kanske säga, är att de värsta biverkningarna inte kickar in förrän efter andra tabletten (vilken jag inte tagit, men borde tagit i början av veckan).
Blir det värre än såhär tänker jag inte ta Lariam. Jag menar, tänk om jag får värre biverkningar senare och typ blir deprimerad under resan. Hemska tanke!
Ska bli intressant att se när jag somnar i natt. Eller inte.
Då slår mig tanken - det kanske är en malariatablettseffekt! Jag trodde, tills häromdagen, att de fruktade Lariamtabletterna inte hade gett någon verkan på mig, eftersom att mer än en vecka passerat. Men tydligen kunde bieffekterna komma lite senare. Och sömnproblem var en vanlig bieffekt. Oh no!
[...]
Oh dear! Jag har precis läst en lång tråd om Lariam och dess biverkningar på backpacking.nu. (smart Elli, smart!) Kan säga att jag inte direkt känner mig bättre till mods. Åtskilliga människor berättar om depressioner, håravfall, mardrömmar osv osv - allt på grund av Lariamtabletterna. Och, viktigast av allt, eller värst borde jag kanske säga, är att de värsta biverkningarna inte kickar in förrän efter andra tabletten (vilken jag inte tagit, men borde tagit i början av veckan).
Blir det värre än såhär tänker jag inte ta Lariam. Jag menar, tänk om jag får värre biverkningar senare och typ blir deprimerad under resan. Hemska tanke!
Ska bli intressant att se när jag somnar i natt. Eller inte.
Saker blir inte alltid som man tänkt sig
Idag har varit en sådan där vara-hemma-och-ta-det-lugnt-dag. Bortsett från en timmas träning i Lund mitt på dagen har jag bara segat. Jag har sovit länge. Ätit en långsam frukost. Gått en lång, lång promenad med Sigge. Legat i trädgården och läst. Spelat lite piano. Sett lite på TV. Gjort sånt där man bara gör när man har alldeles för mycket tid över. När mamma kom hem åkte vi och handlade till kräftskivan på fredag och sen stekte jag pannkakor till kvällsmat.
Imorgon ska jag bli bjuden på lunch av en trevlig herre. Sen ska jag träffa min kära hemgrupp en sista gång innan jag åker. Det blir nog en bra dag.
Fem dagar kvar
Nu har jag i princip packat färdigt. Med i princip menar jag att jag har packat allt som jag kan packa i nuläget. Sånt som jag kommer behöva använda de närmaste dagarna kommer jag inte packa ner förrän lördagkväll. Men åh så skönt det känns! Jag har handlat allt, jag har fixat allt, jag har packat allt och nu kan jag mest slappna av och ta det lugnt. Imorgon har jag absolut ingenting inplanerat och det känns hur skönt som helst! Jag ska bara vara hemma med Sigge och slappa och vara spontan. Hurra!
I övrigt har jag kommit fram till dessa saker idag:
* Harkrankar borde dö
* Skönhetsprodukter väger mycket
* Skånetrafiken har ett nytt system för gymnasiekortet
* Min mamma är snäll
Bara för det lägger jag upp en bild jag tycker om. Den är tagen i Lima i Parque de agua, som jag besökte under mina första dagar på min förra resa i Sydamerika.
I övrigt har jag kommit fram till dessa saker idag:
* Harkrankar borde dö
* Skönhetsprodukter väger mycket
* Skånetrafiken har ett nytt system för gymnasiekortet
* Min mamma är snäll
Bara för det lägger jag upp en bild jag tycker om. Den är tagen i Lima i Parque de agua, som jag besökte under mina första dagar på min förra resa i Sydamerika.
Problemlösning
Min väska är sjukt tung! Och jag förstår verkligen inte varför! Jag menar, jag har ju packat nästan exakt samma grejer som sist, det borde ju väga lika mycket. Okejdå. Där ljög jag lite. Jag har faktiskt med mig några extra par trosor den här gången. Och ett par långa shorts. Men ändå! HUR kan min väska vara så tung? Hur gick det till?
Okej. Jag ser fyra olika svar på den frågan.
1. Väskan jag har med mig denna gången väger mer än min förra väska.
2. Sakerna jag har packat denna gången väger mer än de saker jag hade med sist.
3. Jag har visstde packat för mycket grejer. Jag försöker bara förneka det eftersom att jag inte vill ha en tung väska.
4. Jag är inte lika stark som jag en gång har varit.
Vad tror du?
Okej. Jag ser fyra olika svar på den frågan.
1. Väskan jag har med mig denna gången väger mer än min förra väska.
2. Sakerna jag har packat denna gången väger mer än de saker jag hade med sist.
3. Jag har visstde packat för mycket grejer. Jag försöker bara förneka det eftersom att jag inte vill ha en tung väska.
4. Jag är inte lika stark som jag en gång har varit.
Vad tror du?
Segt
Jag tycker inte om att vara förkyld. Min hjärna är fylld med snor och jag kan inte tänka. Jag vill inte alls vara trött och grinig, jag vill vara pigg och glad och ta vara på mina sista dagar i Sverige innan det bär av till Sydamerika. Suck. Jag fick knappt någon sömn i natt heller, för jag jobbade. Och jag tror aldrig jag sovit så dåligt på jobbet någonsin. Jag låg där och kunde inte andas så täppt i näsan jag var och samtidigt surrade x antal äckliga harkrankar runt i rummet och störde. Men i natt, i natt ska jag minsann sova!
Bara en tanke
Jag ska aldrig mer klippa mitt hår såhär kort! Nu ska det bli långt igen. Sådeså!
Typ såhär:
Typ såhär:
Hejdå Hugo
Nu är den över. Sommaren i vår lägenhet Hugo. Det känns som att den knappt hann börja innan den var slut. Jag flyttade in i juni och lagom till att jag hunnit landa bestämde jag mig för att åka till Sydamerika till hösten ändå. Den lugna, fridfulla, somriga känsla som infunnit sig efter flyttkaoset ersattes snabbt med reskaos. Tusen tankar, tusen saker att göra - och att inte kunna slappna av förrän allt är gjort. Men trots det så har det varit en fin sommar, och jag känner mig ledsen över att ha lämnat Hugo. Jag saknar det redan så mycket! Åh. Jag gör verkligen det! Hugo har ju varit mitt hem, det är mitt hem. Konstigt egentligen, jag kände mig inte ledsen över att flytta ut när jag flyttade ut. Jag kände ingenting - förrän efteråt. När jag hade flyttat ut, när nycklarna var lämnade och jag var på väg hem, då var det dags för känslorna att komma.
Men jag vet att Hugo står kvar när jag kommer hem, att jag kan flytta tillbaka in i mitt rum efter jul om jag vill det. Och det är ju alltid en tröst.
Elin, Frida -Tack för en underbar sommar tillsammans! Ni betyder otroligt mycket för mig och jag kommer sakna er mycket när jag är iväg!
Deas vail - shoreline
So you say I’m better off here,
as dry as the shoreline in an ocean of fear.
And so you say that I can’t be alive
Until there is nothing when we’re meeting eyes
Again
And day by day I wander these halls,
And you’re casting a shadow onto every wall.
And all the way you ring in my ear,
from the moment I knew you were leaving me here.
You were leaving me here.
You were leaving me here.
You were leaving me here.
This give and take, this waiting on time
It’s this twisted up memory that I can’t unwind.
These fragile words that fall from my mouth
And I’m crumbling and crowded, but I’ve figured you out.
I've figured you out.
I've figured you out.
I've figured you out.
The shoreline calls the sea
For simple words and company,
But words go on and on,
Till they collide and all is gone.
I dive into the deep—into the sea inside of me
To find another song,
To find a place where I belong.
The shoreline calls the sea
For simple words and company,
But words go on and on,
Till they collide and all is gone.
I dive into the deep—into the sea inside of me
To find another song,
To find a place where I belong.
I dive into the deep—into the sea inside of me
To find another song,
To find a place where I belong.
as dry as the shoreline in an ocean of fear.
And so you say that I can’t be alive
Until there is nothing when we’re meeting eyes
Again
And day by day I wander these halls,
And you’re casting a shadow onto every wall.
And all the way you ring in my ear,
from the moment I knew you were leaving me here.
You were leaving me here.
You were leaving me here.
You were leaving me here.
This give and take, this waiting on time
It’s this twisted up memory that I can’t unwind.
These fragile words that fall from my mouth
And I’m crumbling and crowded, but I’ve figured you out.
I've figured you out.
I've figured you out.
I've figured you out.
The shoreline calls the sea
For simple words and company,
But words go on and on,
Till they collide and all is gone.
I dive into the deep—into the sea inside of me
To find another song,
To find a place where I belong.
The shoreline calls the sea
For simple words and company,
But words go on and on,
Till they collide and all is gone.
I dive into the deep—into the sea inside of me
To find another song,
To find a place where I belong.
I dive into the deep—into the sea inside of me
To find another song,
To find a place where I belong.
Lurad?
Idag ska vi åka till Lerum för att fira min mormor som fyllde 80 år igår. Träffa släkt, äta tårta och sånt där. Jag hoppas att det blir trevligt och att min förkylning inte sabbar för mycket av humöret. Flytten igår gick bra, fast jag var jättetrött redan när jag kom hem från jobbet vid halv ett. Efter två timmar var Sydamerika-väskan packad och efter ytterligare fyra timmar hade jag fått in alla mina grejer där hemma. Jag hann till och med en sväng till Eslöv, för att köpa en mp3 spelare till resan. Vet inte om jag gjort ett dåligt köp, men nu har jag iallafall 16 GB musik med mig på resan. Och det är nice.
Morgonstund har guld i mun
Klockan är kvart i sju och jag har varit vaken sen sex. Idag är jag uppe tidigt, för jag ska jobba. Och vet ni? Det här är första gången på väldigt länge som jag är uppe tidigt och faktiskt mår bra. :D För normalt brukar tidiga morgnar innebära jobbångest inför de närmaste 24 timmarna. Men idag ska jag bara jobba till 12.00 - och det blir inte några 24 timmar, det blir 4 (och en halv). Vi pratade faktiskt om tidiga morgnar senast igår. Om det där att man som nattmänniska har svårt att njuta av tidiga morgnar, men hur ljuvligt det ändå verkar när morgonpigga människor berättar. Önskar att jag kunde vara lite mer morgonpigg.
Jag gissar på att det blir en intensiv dag. Efter jobbet ska jag packa helt inför Sydamerika. Jag har inte ens börjat (men jag har skrivit packlista). Efter det ska jag packa alla mina andra grejer och hoppas på att rummet är tomt ikväll så att Sofia har någonstans att sova när hon kommer imorgonkväll. Egentligen skulle hon sova på vårat vardagsrumsgolv som jag hade lovat henne, men se där är fullt med grejer. Jenny flyttade nämligen in igår och nu ser man inte längre vardagsrumsgolvet, så mycket grejer har hon. Helt galet! Måste passa på att erkänna att jag faktiskt tycker det är lite tråkigt att missa att bo ihop med Jenny. Jenny är en fin tjej, så är det bara.
Nu ska jag kolla busstiderna innan jag går mot jobbet. Hejdoo!
Jag gissar på att det blir en intensiv dag. Efter jobbet ska jag packa helt inför Sydamerika. Jag har inte ens börjat (men jag har skrivit packlista). Efter det ska jag packa alla mina andra grejer och hoppas på att rummet är tomt ikväll så att Sofia har någonstans att sova när hon kommer imorgonkväll. Egentligen skulle hon sova på vårat vardagsrumsgolv som jag hade lovat henne, men se där är fullt med grejer. Jenny flyttade nämligen in igår och nu ser man inte längre vardagsrumsgolvet, så mycket grejer har hon. Helt galet! Måste passa på att erkänna att jag faktiskt tycker det är lite tråkigt att missa att bo ihop med Jenny. Jenny är en fin tjej, så är det bara.
Nu ska jag kolla busstiderna innan jag går mot jobbet. Hejdoo!
Hugo-fest!
David Firth gör de sjukaste filmerna. Men jag gillar ändå det. Kolla på den här till exempel.
I'm going to hide behind the city. Yetti spagetti!
Imorgon ska vi ha HelloGoodbye-fest i vår lägenhet. Eftersom att vi flyttade in i juni har vi inte haft någon inflyttningsfest under sommaren, då många av våra vänner har varit bortresta. Nu ska både jag och Elin flytta ut igen och då passar vi på att slå ihop inflyttningsfesten med avskedsfesten. Hur bra som helst! Jag är faktiskt väldigt nyfiken på hur det kommer bli, för jag har verkligen ingen aning. Det känns som att det kan bli lite hur som helst. Hur det än blir, blir det ju bra, men ändå. Vi har typ ingen aning om hur många som kommer, eftersom vi smart nog har bjudit in folk via fakebooks eventgrej, där folk kan svara JA, NEJ eller KANSKE - och svenska som de flesta är säger alldeles för många KANSKE. Men jag är inte nervös. Nejnej, jag tycker bara det är spännande. Nyfiken på hur många vi blir, på hur det blir. För det är ju, även om det kanske precis lät så, inte antalet gäster som är betydande för en lyckad fest. Verkligen inte. Jag är övertygad om att hur många det än kommer, hur pass väl kakorna och fikat räcker till och hur mycket folk får plats (eller inte får plats ) så kommer det bli underbart. För där kommer vara människor i mitt hem. Mina underbara vänner, människor jag älskar. Människor som kommer prata, skratta, fika och ha trevligt - i mitt hem. Det är underbart. Och det gör mig lycklig.
Så kom! Kom till vår lägenhet imorgon och gör oss lyckliga! :) Kanske ses vi inte förrän till jul...
I'm going to hide behind the city. Yetti spagetti!
Imorgon ska vi ha HelloGoodbye-fest i vår lägenhet. Eftersom att vi flyttade in i juni har vi inte haft någon inflyttningsfest under sommaren, då många av våra vänner har varit bortresta. Nu ska både jag och Elin flytta ut igen och då passar vi på att slå ihop inflyttningsfesten med avskedsfesten. Hur bra som helst! Jag är faktiskt väldigt nyfiken på hur det kommer bli, för jag har verkligen ingen aning. Det känns som att det kan bli lite hur som helst. Hur det än blir, blir det ju bra, men ändå. Vi har typ ingen aning om hur många som kommer, eftersom vi smart nog har bjudit in folk via fakebooks eventgrej, där folk kan svara JA, NEJ eller KANSKE - och svenska som de flesta är säger alldeles för många KANSKE. Men jag är inte nervös. Nejnej, jag tycker bara det är spännande. Nyfiken på hur många vi blir, på hur det blir. För det är ju, även om det kanske precis lät så, inte antalet gäster som är betydande för en lyckad fest. Verkligen inte. Jag är övertygad om att hur många det än kommer, hur pass väl kakorna och fikat räcker till och hur mycket folk får plats (eller inte får plats ) så kommer det bli underbart. För där kommer vara människor i mitt hem. Mina underbara vänner, människor jag älskar. Människor som kommer prata, skratta, fika och ha trevligt - i mitt hem. Det är underbart. Och det gör mig lycklig.
Så kom! Kom till vår lägenhet imorgon och gör oss lyckliga! :) Kanske ses vi inte förrän till jul...
En natt utan mardrömmar
Idag har jag...
* solat på taket
* storhandlat på apoteket
* skrivit en packlista
* sällskapat med lunchande Biosfärmänniskor
* läst i en bra bok
* bränt min broccoli
* sett halva Svart katt Vit katt med föräldrarna
Nu tänkte jag läsa en stund och sen, förhoppningsvis, sova. Imorgon jobbar jag mitt sista 24-timmarspass. Tjoho!
* storhandlat på apoteket
* skrivit en packlista
* sällskapat med lunchande Biosfärmänniskor
* läst i en bra bok
* bränt min broccoli
* sett halva Svart katt Vit katt med föräldrarna
Nu tänkte jag läsa en stund och sen, förhoppningsvis, sova. Imorgon jobbar jag mitt sista 24-timmarspass. Tjoho!
Låtsas-tvilling
Den här annonsen hittade jag i en gammal Kalle Anka-tidning på vår toalett:
"Låtsas-tvilling sökes." Mitt personnr är 751008.
Åsa Dahlqvist, Sälggatan 30, 565 00 MULLSJÖ.
Låtsas-tvillingen: Hej! Jag är född samma dag och år som du!
Åsa: Coolt! Vill du bli min låtsas-tvilling?
Låtsas-tvillingen: Ja, det vill jag!
Åsa: Wow, jag kan inte fatta att jag har en låtsas-tvilling! Så häftigt liksom!
Låtsas-tvillingen: Ja, eller hur. Det är svincoolt!
Åsa: ...jaha...
Låtsas-tvillingen: ...eeh..
Åsa: ...hrm...
"Låtsas-tvilling sökes." Mitt personnr är 751008.
Åsa Dahlqvist, Sälggatan 30, 565 00 MULLSJÖ.
Låtsas-tvillingen: Hej! Jag är född samma dag och år som du!
Åsa: Coolt! Vill du bli min låtsas-tvilling?
Låtsas-tvillingen: Ja, det vill jag!
Åsa: Wow, jag kan inte fatta att jag har en låtsas-tvilling! Så häftigt liksom!
Låtsas-tvillingen: Ja, eller hur. Det är svincoolt!
Åsa: ...jaha...
Låtsas-tvillingen: ...eeh..
Åsa: ...hrm...
Den spännande sagan om vår fjäril Klas
Imorse när jag vaknade var Klas fortfarande inne på toaletten. Han satt på precis samma ställe som sist jag såg honom. Som att han inte rört sig ur fläcken. Stackars Klas! Jag tände lampan och då började han fladdra runt en massa med sin brutna vinge. Stackars, stackars Klas! tänkte jag. Han måste ju komma ut! Han kan ju inte sitta inne på våran toalett och glo hela livet! Nej, här krävs lite action - och vet ni vad jag gjorde då? Jag släckte lampan och tände utanför! :O Vilket genidrag! Klas flaxade genast ut från toaletten och in i köket, där morgonsolens strålar sken in genom köksfönstret. Efter en stunds flygande hit och dit hittade han fram till fönstret, men verkade ha lite svårt att hitta ut. Jag öppnade lite mer och vips så fladdrade han ut, ut till stora världen. Det kändes nästan lite sentimentalt. Nu är han alltså borta och där slutar vår spännande saga om fjärilen Klas.
Klas
Vi har en fjäril i vårat badrum. Han heter Klas. :)
Ikväll har vi haft mysig tjejkväll hemma hos mig. Veronica, Emma, Hanna, Annie, Helena, Marlene, Sara och jag. Madeleine kom förbi en stund också, och Frida mot slutet när hon kom hem från sin grillfest. Vi hade det mysigt. Gjorde tortillas, spelade alfapet och skrattade. Bakade kladdkaka och gjorde milkshake. Åt tills vi storknade, skrattade lite till. Hade filmmusikgissningstävling, pratade och umgicks. Åh så härligt, jag var lycklig hela kvällen. Lycklig över att ha så fina vänner. Lycklig över att ha mina fina vänner på besök. På besök i min egen lägenhet. Det gör mig lyckligt, och glad. Nu ska jag läsa en stund, sen ska jag sova. Imorgon är det två veckor tills jag åker.
Någon som blir avundsjuk?
Idag jobbar jag igen. Det är näst sista gången jag jobbar 24 timmar i rad. Mina sista två pass blir bara halva. skönt. Nu har jag suttit och planerat min resa litegrann. Typ läst Lonely Planet, kollat upp ställena på internet och sådär. Lonely Planet i all ära, men de har som min kära syster sa, "en förmåga att försköna allting". Man läser om ett ställe som enligt dem ska vara helt underbart och helt fantastiskt och så kommer man själv dit och fattar ingenting. Därför är det bra att titta lite vad andra backpackers tycker om ställena.. och såklart se lite bilder :)
På tal om bilder kommer här lite bilder på saker jag tänkt se i Sydamerika. Mestadels från Ecuador, men lite Peru också. Och ingenting från Bolivia, för där har redan sett allt. (eller inte)
Reserva nacional de Paracas, igen. Fin strandfärg.
Troligtvis kommer jag träffa sånna här.
Tydligen ska det finnas ganska många i Paracas.
Typ såhär många :O
Parque nacional Machalilla, Ecuador.
Också en nationalpark vid havet. Fast i Ecuador.
Om jag har tur får jag se en sån här där.
Det hade varit häftigt. (det är en knölval)
Nariz del diablo, Ecuador.
Man åker tåg genom häftiga landskap.
Jag tänkte ta mig ut till djungeln också. Här är en grön sjö
vid ett vandrarhem beläget i Mindo cloudforest (dimskog!).
Tydligen ska där finnas kolibrier. Woho!
(bara jag som tänker på Kalle Anka? Kolibrier?!)
Montañita, Ecuador. Ett av Ecuadors bästa surfingställen.
Får jag tid över stannar jag här några dagar och testar surfa. :D
Oj, det blev många bilder! Och tänk, det här är ju bara en bråkdel av allt jag tänkt se.
På tal om bilder kommer här lite bilder på saker jag tänkt se i Sydamerika. Mestadels från Ecuador, men lite Peru också. Och ingenting från Bolivia, för där har redan sett allt. (eller inte)
Huacachina, Peru. En liten by vid en oas, omgiven av sanddynor.
Här testade jag sandboarding sist. :)
Här testade jag sandboarding sist. :)
Reserva nacional de Paracas, Peru.
Nationalpark vid havet i Peru, där det tydligen ska finnas en del djur också.
Nationalpark vid havet i Peru, där det tydligen ska finnas en del djur också.
Reserva nacional de Paracas, igen. Fin strandfärg.
Troligtvis kommer jag träffa sånna här.
Tydligen ska det finnas ganska många i Paracas.
Typ såhär många :O
Parque nacional Machalilla, Ecuador.
Också en nationalpark vid havet. Fast i Ecuador.
Om jag har tur får jag se en sån här där.
Det hade varit häftigt. (det är en knölval)
Nariz del diablo, Ecuador.
Man åker tåg genom häftiga landskap.
Jag tänkte ta mig ut till djungeln också. Här är en grön sjö
vid ett vandrarhem beläget i Mindo cloudforest (dimskog!).
Tydligen ska där finnas kolibrier. Woho!
(bara jag som tänker på Kalle Anka? Kolibrier?!)
Montañita, Ecuador. Ett av Ecuadors bästa surfingställen.
Får jag tid över stannar jag här några dagar och testar surfa. :D
Oj, det blev många bilder! Och tänk, det här är ju bara en bråkdel av allt jag tänkt se.
En fin dag
Igår hade jag en riktigt härlig dag. Först frukostfika med Måns på Espressohouse. Sen åkte jag in till Malmö för vaccinationssamtal, följt av spontanbesök på mitt gamla dagisjobb. Åh så härligt det var att träffa alla barnen igen! Faktumet att det var ett år sedan jag slutade jobba där och sen dess bara varit på besök ett fåtal gånger verkade inte spela någon roll för dem. De var så glada att se mig ändå.
Efter några timmars lek och prat med gamla kollegor slog jag och min svåger Johan följe in mot stan. Vi bestämde oss för att äta lite festivalmat och eftersom att jag, till Johans stora förvåning, aldrig smakat langos innan blev det det vi åt. Solen sken, stan var full med människor och det var en sån där härlig stämning i luften. Jag lyckades med nöd och näppe trycka i mig en hel langos (langos? heter det langos i singularis också?), men trots det köpte vi ändå brända mandlar som vi åt på vägen till värnhem. Konstigt, men det är ju så vansinnigt gott med brända mandlar. :)
Väl framme på värnhem ringde jag Marcela som jag bokat dejt med. Hon vinkade på begäran från hennes fönster på tionde våningen. Johan gick hem till sig och jag gick hem till Marcela och spanade in hennes nya lägenhet. Vi var båda ganska trötta, så planerna på att ta oss in till festivalen för att se någon konsert slopades ganska snart. Istället hängde vi i lägenheten, snackade och fixade. En stund senare på kvällen kom Jenny också och vi fikade och pratade ännu mer. Mysigt!
När jag vaknade idag möttes jag av en trevlig överraskning - Anna och Mike var på besök i lägenheten. Jag hade aldrig träffat Mike innan, så jag satte mig med dem på balkongen och åt frukost. Jättemysigt och framför allt kul att träffa Mike! Därefter hängde jag med Maddie hela eftermiddagen. Vi promenerade till LTH där hon ska börja plugga nästa vecka, åt lunch i stadsparken, solade, pratade och köpte glass. Det var så kul att träffa henne ordentligt igen efter sommarens uppehåll. Jag tycker såå mycket om henne!
Nu är jag på besök hemma hos mina föräldrar i Staffanstorp. Jag ska nog springa och busa lite med Sigge! Ta hand om er allihopa! :)
Efter några timmars lek och prat med gamla kollegor slog jag och min svåger Johan följe in mot stan. Vi bestämde oss för att äta lite festivalmat och eftersom att jag, till Johans stora förvåning, aldrig smakat langos innan blev det det vi åt. Solen sken, stan var full med människor och det var en sån där härlig stämning i luften. Jag lyckades med nöd och näppe trycka i mig en hel langos (langos? heter det langos i singularis också?), men trots det köpte vi ändå brända mandlar som vi åt på vägen till värnhem. Konstigt, men det är ju så vansinnigt gott med brända mandlar. :)
Väl framme på värnhem ringde jag Marcela som jag bokat dejt med. Hon vinkade på begäran från hennes fönster på tionde våningen. Johan gick hem till sig och jag gick hem till Marcela och spanade in hennes nya lägenhet. Vi var båda ganska trötta, så planerna på att ta oss in till festivalen för att se någon konsert slopades ganska snart. Istället hängde vi i lägenheten, snackade och fixade. En stund senare på kvällen kom Jenny också och vi fikade och pratade ännu mer. Mysigt!
När jag vaknade idag möttes jag av en trevlig överraskning - Anna och Mike var på besök i lägenheten. Jag hade aldrig träffat Mike innan, så jag satte mig med dem på balkongen och åt frukost. Jättemysigt och framför allt kul att träffa Mike! Därefter hängde jag med Maddie hela eftermiddagen. Vi promenerade till LTH där hon ska börja plugga nästa vecka, åt lunch i stadsparken, solade, pratade och köpte glass. Det var så kul att träffa henne ordentligt igen efter sommarens uppehåll. Jag tycker såå mycket om henne!
Nu är jag på besök hemma hos mina föräldrar i Staffanstorp. Jag ska nog springa och busa lite med Sigge! Ta hand om er allihopa! :)
Här tänkte jag bo ett tag
Okej, såhär är planen: Efter att ha landat i La Paz och spenderat någon dag där (jag måste ju hinna besöka the witches market igen!) tänker jag styra kosan söderut till Bolivias andra huvudstad, nämligen Sucre. Där kommer jag bo och plugga spanska på obestämd tid (läs: tills jag tröttnar på det). Förhoppningsvis kommer jag stanna så länge att jag börjar känna mig mer som en av lokalbefolkningen än en turist. Om nu det kan hända.
Sucre är en jättefin stad! Under hela min förra resa i Sydamerika var Sucre den enda staden jag verkligen kände att jag ville återbesöka. Jag vet inte riktigt varför, men jag kände mig bara så hemma. Jag hittade ett helt underbart vandrarhem (för första gången på veckor bodde jag i ett eget rum) och vandrade på egen hand runt på stadens kullerstensgator. Solen sken, jag träffade trevliga människor och njöt.
Utsikt över staden. Vita hus med röda tak
och bergen som skymtar i bakgrunden.
Plaza 25 de mayo - torget mitt i stan.
Vita hus och kullerstensgator.
La Dolce Vita - vandrarhemmet jag kommer bo på
Sucre är en jättefin stad! Under hela min förra resa i Sydamerika var Sucre den enda staden jag verkligen kände att jag ville återbesöka. Jag vet inte riktigt varför, men jag kände mig bara så hemma. Jag hittade ett helt underbart vandrarhem (för första gången på veckor bodde jag i ett eget rum) och vandrade på egen hand runt på stadens kullerstensgator. Solen sken, jag träffade trevliga människor och njöt.
Utsikt över staden. Vita hus med röda tak
och bergen som skymtar i bakgrunden.
Plaza 25 de mayo - torget mitt i stan.
Vita hus och kullerstensgator.
La Dolce Vita - vandrarhemmet jag kommer bo på
Lonely planet
Hurra! Idag har jag hämtat ut min lonely planet-bok south america on a shoestring - en guidebok för hela sydamerika med tips om allt från vilka vandrarhem som är bäst till hur mycket man ska ge i dricks. Jag citerar baksidan: "the backpackers bible". Sist jag reste hade jag ingen med mig, men jag lånade av både vandrarhem och vänner då och då för att planera min resa. Den här gången kommer jag ha min egen bok och det känns härligt. Jag har redan börjat läsa in mig på Ecuador som jag kommer besöka för första gången under min resa. Här kommer ett utdrag från boken om landet:
"Nowhere else on earth will you find so much natural diversity – and all the fun that goes with it – in so tiny a place. Ecuador is the second smallest country in South America, but the range of landscape it offers is no less than astounding. One day you'll be picking through hand-woven sweaters at a chilly indigenous market in the Andes, and the next day you'll be sweating all over your binoculars while spying on howler monkeys in the rainforest. For nature lovers Ecuador is a dream, with exotic orchids and birds, bizarre jungle plants, strange insects, windswept páramo (Andean grasslands), dripping tropical forests and the fearless animals that hop, wobble and swim around the unique, unforgettable Galápagos Islands.
For the adrenaline junkie, the choices are outrageous: climbing, mountaineering, trekking and white-water rafting are world class. Toss in some horseback riding, hiking and surfing and you'll leave Ecuador with a happily aching body. And for the culture vulture, Ecuador is alive with indigenous heritage, with traditional costumes and highland, where a constant rhytm of sound and movement draws you slowly into an other-worldly state of mind. "
Tillbakablick
Idag är jag på jobbet. Heela låånga dagen ska jag jobba och imorgon när jag slutar då är det den 15e augusti. Och den 15e augusti ska Rebecka och Patric gifta sig. Åh vad kul det ska bli med bröllop!
När jag cyklade till jobbet i morse var det kallt. Det var kallare än jag trodde och det kändes nästan som höst. Är sommaren redan slut? Kanske. Sommaren som årstid är nog kvar, men hösten som i höstterminen har satt igång - iallafall för min del. Jag är tillbaka på jobbet efter semestern, börjat träna och allt det där. Hösten har satt igång - för att snart sluta. För snart åker jag iväg till Sydamerika och där börjar våren istället. Underbart.
När jag cyklade till jobbet i morse såg jag en cirkuskaravan. Det var lite märkligt. Typ 15 lastbilar på en enda lång rad. Gula lastbilar med vagnar som hette Cirkus Maximum. Alla skulle de ut på motorvägen och stod där och väntade vid det eviga trafikljuset på Dalbyvägen. Jag blev så nyfiken när jag cyklade förbi. Undra vad som finns i alla vagnarna? Vilket djur står inne i den där lastbilen? En elefant? En häst? I vilken vagn åker cirkusdirektörn? Spännande spännande.
Höstterminen har börjat och jag funderar på var jag befann mig förra gången höstterminen började. För ett år sedan liksom.
För ett år sedan slutade jag jobba på dagiset som jag hade jobbat på i ett år. Jag sa upp mig frivilligt eftersom att jag ville göra något nytt. Tänk, det känns som en evighet sen. Verkligen. Året som har följt därpå är utan tvekan mitt längsta år hittills. Mycket har hänt, men ändå inte. Nu gör jag en liten tillbakablick.
Under året som gått har jag...
När jag cyklade till jobbet i morse var det kallt. Det var kallare än jag trodde och det kändes nästan som höst. Är sommaren redan slut? Kanske. Sommaren som årstid är nog kvar, men hösten som i höstterminen har satt igång - iallafall för min del. Jag är tillbaka på jobbet efter semestern, börjat träna och allt det där. Hösten har satt igång - för att snart sluta. För snart åker jag iväg till Sydamerika och där börjar våren istället. Underbart.
När jag cyklade till jobbet i morse såg jag en cirkuskaravan. Det var lite märkligt. Typ 15 lastbilar på en enda lång rad. Gula lastbilar med vagnar som hette Cirkus Maximum. Alla skulle de ut på motorvägen och stod där och väntade vid det eviga trafikljuset på Dalbyvägen. Jag blev så nyfiken när jag cyklade förbi. Undra vad som finns i alla vagnarna? Vilket djur står inne i den där lastbilen? En elefant? En häst? I vilken vagn åker cirkusdirektörn? Spännande spännande.
Höstterminen har börjat och jag funderar på var jag befann mig förra gången höstterminen började. För ett år sedan liksom.
För ett år sedan slutade jag jobba på dagiset som jag hade jobbat på i ett år. Jag sa upp mig frivilligt eftersom att jag ville göra något nytt. Tänk, det känns som en evighet sen. Verkligen. Året som har följt därpå är utan tvekan mitt längsta år hittills. Mycket har hänt, men ändå inte. Nu gör jag en liten tillbakablick.
Under året som gått har jag...
- ...sagt upp mig från ett jobb jag verkligen trivts på.
- ...sagt upp mig från ett jobb jag verkligen inte trivts på.
- ...lärt mig räkna på danska (och säga en massa annat danskt).
- ...lärt mig räkna på spanska (och säga en massa annat spanskt).
- ...flyttat hemifrån.
- ...rest ensam till andra sidan jordklotet.
- ...gjort slut med någon jag fortfarande älskat.
- ...skämts över mitt jobb.
- ...varit arbetslös.
- ...förverkligat mina drömmar.
- ...ljugit.
- ...varit alldeles för ärlig.
- ...längtat bort.
- ...längtat hem.
- ...spenderat alldeles för mycket tid vid datorn.
- ...gått vilse i diverse sydamerikanska städer.
- ...bestigit berg.
- ...träffat många spännande människor.
- ...skrattat tills jag gråtit.
- ...vågat.
- ...älskat livet.
Ett riktigt inlägg
Nu tänkte jag skriva ett riktigt inlägg. För det förra var inte riktigt. Det var mer ett "hej-nu-har-jag-börjat-blogga-inlägg". Ett sånt där första inlägg.
Ikväll bokade jag min flygbiljett. Om tre och en halv vecka åker jag. Helt galet. Inte bara för att det bara är tre och en halv vecka kvar tills jag åker, utan också för att jag för en vecka sen hade helt andra planer. Då trodde jag att jag skulle bli kvar i Lund i höst och jobba. Spara pengar och kanske åka till Sydamerika i januari istället. Leva ett sånt där mysigt, vanligt liv här i Sverige. Vad hände sen, kan man ju undra? Jo, sen hände Frizon och så hade jag ändrat mig. Du är inte klok, tänker du. Kanske inte, men det spelar ingen roll. För det är lite av resandets grej. Att man bara bestämmer sig. Man bara gör det och så drar man.
Imorgon väntar 24 timmars jobb. Jag dör inte av längtan. Snarare tvärtom.
När jag drabbas av dagen-före-jobb-ångest brukar jag kurera mig med det här. Bättre kan det inte bli. :)
Ikväll bokade jag min flygbiljett. Om tre och en halv vecka åker jag. Helt galet. Inte bara för att det bara är tre och en halv vecka kvar tills jag åker, utan också för att jag för en vecka sen hade helt andra planer. Då trodde jag att jag skulle bli kvar i Lund i höst och jobba. Spara pengar och kanske åka till Sydamerika i januari istället. Leva ett sånt där mysigt, vanligt liv här i Sverige. Vad hände sen, kan man ju undra? Jo, sen hände Frizon och så hade jag ändrat mig. Du är inte klok, tänker du. Kanske inte, men det spelar ingen roll. För det är lite av resandets grej. Att man bara bestämmer sig. Man bara gör det och så drar man.
Imorgon väntar 24 timmars jobb. Jag dör inte av längtan. Snarare tvärtom.
När jag drabbas av dagen-före-jobb-ångest brukar jag kurera mig med det här. Bättre kan det inte bli. :)
Då var det gjort
Jaha. Då har jag gjort det. Skaffat blogg. Jag har faktiskt funderat på det ganska länge, men funderingarna har förblivit funderingar just för att jag inte haft någon speciell anledning till att börja blogga. Jag menar, vem skulle vilja läsa vad jag gör och vad jag tänker? Det är väl inte så spännande? Så dumt egentligen. Men tänk, nu har jag en anledning. Jag ska ju ut och resa! Hurra säger jag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)