I'm back!

Okej. Det ar bara att erkanna. Jag har varit riktigt dalig pa att blogga pa sistone. Helt sjukt dalig. Jag kande att det inte riktigt fanns nagot intressant att skriva om och i arlighetens namn var jag nara pa att lagga ner bloggandet helt och hallet. Men sa en dag damp det ner en liten kommentar i min inbox. Jag lamnar historien dar, men jag ska gora mitt basta att forsoka vacka bloggen till liv igen.

Ungefar sadar lagom till Halloween gick jag och blev sjuk. Mina vanner skulle cykla den s.k. death road, vilket jag redan gjort, men eftersom att jag rakar vara sa valdigt fortjust i att cykla mountainbike - for att inte tala om downhill - sa hangde jag pa, och for andra gangen i mitt liv susade jag langsmed stupen nerfor den smala grusvagen och gjorde snava svangar i tokhog fart. Faktumet att jag natten innan knappt kunde sova en blund - dels for att jag var orolig for att forsova mig och dels for att jag helt enkelt inte var van att sova den tiden pa dygnet - gjorde det hela annu mer riskfyllt. Ni vet kanslan av att nastan somna vid ratten? Fast pa en cykel? Typ nagot i den stilen. Jag var farligt nara pa att vurpa ordentligt ett antal ganger, men som tur var slutade det med att jag var farligt nara och ingenting annat. Vad jag daremot slutade som var jattesjuk. Nar vi antligen kommit hem igen dackade jag i sangen och sov tre timmar bara sadar. Efter det slapade jag mig till baren for att se vad som var pa gang. Massvis med folk, givetvis, men jag kande mig helt enkelt for trott for att socialisera. Istallet sjonk jag ner i en soffa i filmrummet och tittade pa djungelboken, medans ett gang fulla manniskor lekte charader bredvid. Fragan ar vad som var mest underhallande - dem eller filmen... Hur som helst kande jag mig hur febrig som helst - fros och svettades samtidigt - sa nar filmen hangt sig tre ganger for mycket gick jag och la mig istallet. Dagen darpa vaknade jag upp och sjukdomen var ett faktum.

Ja. Ni vet ju hur jag vanligtvis ar. Energisk, pepp och lite smatt otalig. Med andra ord har jag varit uttrakad till tusen nu nar jag varit sjuk. Vada liksom? Bara ligga i sangen och ta det lugnt och inte gora nagonting nar hela Sydamerika vantar pa mig darute? Nar lordagskvallen - och den stora Halloweenfesten - stundade, kunde jag inte halla mig langre. Trots att jag kande mig riktigt sjuk bestamde jag mig for att trotsa sjukomen och ga pa festen iallafall. Tva tabletter, en dusch och femtioelva vaniljkex senare stod jag pa fotterna, redo att traska ivag till festlokalen. Behover inte ta nagra fler detaljer dar, forutom att det var sjukt svettigt och att folk hade roliga kostymer, men nar jag vaknade upp dagen darpa kunde jag utan problem dra slutsatsen att det inte var det smartaste jag gjort i mitt liv. Huvudet dunkade, jag kunde inte fa fram ett ljud och febern kandes varre an nagonsin. For att straffa mig sjalv stannade jag i sangen heeela langa dagen (vilket var igar) och fy sjutton vad trakigt det var. Men jag holl fast vid hoppet om att det skulle bli battre "imorgon" sa jag holl ut (ni vet Veronica Maggios "Gammal Sang"? en viss textrad dar spelades i mitt huvud om och om igen).

Och idag. Idag mar jag battre. Febern ar i princip borta, huvudet har slutat dunka och nasan har slutat rinna. Det enda som ar kvar ar halsen. Undviker att prata sa mycket som det gar och har kopt halstabletter och piller, sa forhoppningsvis blir jag bra snart igen.

Tidigare idag tog jag en promenad i forhoppning om att hitta nagot billigt stalle att lamna min tvatt pa. Efter tio minuter inser jag att i princip ALLT ar stangt och nar jag fragar far jag svaret att det ar en stor helgdag idag, typ allahelgonsdag eller nagot i den stilen. Hela staden ar ode, det ar knappt nagot folk pa gatan. Suck. Jag som knappt vet vilken veckodag det ar, hur i hela varlden ska jag halla koll pa helgdagar ocksa? Mission failed. Far bli att lamna tvatten imorgon.
Efter den anstrangande promenaden (tro mig La Paz 3600 meter ar utmanande nar man ar sjuk) kande jag mig hungrig och nar inget annat var oppet lamnades jag at ett enda alternativ, vilket verkar vara the one and only har i Bolivia - Pollo frito. Lite som Mc Donalds for fattiga Bolivianer, fast med kyckling istallet for hamburgare. Jag bestaller ett vanligt mal for 16 kronor och i vantan pa att maten ska komma oppnar jag min coca-colaflaska. Tva sekunder senare har jag cola over hela mig. Toppen! Servitrisen skrattar at mig coh racker mig nagra servetter. Jag kan inte gora annat an att skratta tillbaka - det var ju anda ganska komiskt. Jag behove rdock inte oroa mig for det lange till da maten kommer; vanliga pommes, sas och en fjardedels grillad/friterad kyckling. Till min forvaning syns inga bestick till och jag fragar servitrisen som till svar skakar pa huvudet och sager "no hay". Vada? Finns det inga bestick? Hur i hela friden ska man da ata kycklingen? Jag tittar mig omkring. Jojomen. De ater kycklingen med handerna. Kande inte direkt att jag hade mycket till val - man far val ta seden dit man kommer - och det smakade ganska gott trots allt.

Ikvall blir en lugn kvall. Troligtvis fortsatter jag lasa boken som Jaime lanade mig - Darkness take my hand - nagon slags irlandsk deckare som faktiskt ar ganska spannande. Utover det planerar jag inget mer an att se pa film eller kanske spela en runda biljard eller tva.
Vi hors snart igen!