Salt flats. Bolivia.
Galet på alla sätt. Usch vad jag blir ressugen.
Skidfantaster
Tillbaka på ruta ett
Kära blogg.
I tisdags gick jag till frisören och färgade håret och klippte mig. Igen. Jag vet. Det har blivit en hel del frisörbesök det senaste året, vilket inte enbart är dyrt utan också resulterar i att jag aldrig får det där långa håret jag vill ha. Dessutom sliter det något enormt på håret att färga det, särskilt om man blonderar det. Jag tröttnar på mitt hår ungefär lika ofta som en backpacker byter underkläder och vem som helst kan ju räkna ut att det inte håller.
Det här med att färga håret går i ungefär fyra stadier. Först är du ovan vid det och tycker inte riktigt om det, sen vänjer du dig och tycker om det, sen börjar håret växa ut, färgen avta (alternativt skifta till någon mindre vacker nyans) och till slut finner du dig i den situation då du helt enkelt måste färga det igen. Har du en gång färgat är du fast, typ. Därav mina frekventa besök hos frisörer.
I december färgades mitt hår av något jag vill kalla en olyckshändelse blont. Visst, det var väldigt ljust, men jag gillade det ett tag. Ungefär tills det blonda håret inte var blont längre, utan gult, med en hiskelig utväxt. Och någonstans där fick jag nog. Trött på att färga, trött på utväxter och konstiga nyanser, insåg jag att det bara fanns en lösning - att färga det tillbaka till min naturliga hårfärg. Eller åtminstone någonstans i närheten.
Så, nu är mitt hår brun-blont och troligtvis lite mörkare än min naturliga hårfärg. Låter jag det bara växa ut ett tag är jag tillbaks på ruta ett. Och då tänker jag ta det lite lugnare med frisörbesöken. Om jag lyckas motstå.
I tisdags gick jag till frisören och färgade håret och klippte mig. Igen. Jag vet. Det har blivit en hel del frisörbesök det senaste året, vilket inte enbart är dyrt utan också resulterar i att jag aldrig får det där långa håret jag vill ha. Dessutom sliter det något enormt på håret att färga det, särskilt om man blonderar det. Jag tröttnar på mitt hår ungefär lika ofta som en backpacker byter underkläder och vem som helst kan ju räkna ut att det inte håller.
Det här med att färga håret går i ungefär fyra stadier. Först är du ovan vid det och tycker inte riktigt om det, sen vänjer du dig och tycker om det, sen börjar håret växa ut, färgen avta (alternativt skifta till någon mindre vacker nyans) och till slut finner du dig i den situation då du helt enkelt måste färga det igen. Har du en gång färgat är du fast, typ. Därav mina frekventa besök hos frisörer.
I december färgades mitt hår av något jag vill kalla en olyckshändelse blont. Visst, det var väldigt ljust, men jag gillade det ett tag. Ungefär tills det blonda håret inte var blont längre, utan gult, med en hiskelig utväxt. Och någonstans där fick jag nog. Trött på att färga, trött på utväxter och konstiga nyanser, insåg jag att det bara fanns en lösning - att färga det tillbaka till min naturliga hårfärg. Eller åtminstone någonstans i närheten.
Så, nu är mitt hår brun-blont och troligtvis lite mörkare än min naturliga hårfärg. Låter jag det bara växa ut ett tag är jag tillbaks på ruta ett. Och då tänker jag ta det lite lugnare med frisörbesöken. Om jag lyckas motstå.
Referenser
För ungefär två veckor sen fick jag fylla i mitt kontrakt på jobbet. Bland alla papper de hade samlat i min mapp hittade jag också mitt CV, som för övrigt hade kommentaren Very good english skriven längst upp, och - till min stora förvåning - tre stycken utfyllda referensblanketter. De hade alltså ringt och kollat upp mina referenser utan att fråga mig. Jag hade inte ens skrivit ut mina referenser på mitt CV. Snopet tittade jag igenom blanketterna. En referens från Stu, en från Dermot och så en från någon från the Temp Centre. Jag fnissade tyst när jag föreställde mig stackarn de hade ringt därifrån. Han kunde inte haft den blekaste aning om vem jag var och ändå var blanketten ifylld med enbart positiva kommentarer. Bra jobbat där.
Något paff stoppade jag tillbaka alla papper i mappen. När jag kom hem senare samma dag loggade jag in på facebook och skrev ett tackmeddelande till min före detta manager Stu.
Inget svar.
Igår började en ny tjej jobba hos oss. Hon var norsk och hette Helene och hade ingen som helst erfarenhet i att jobba i en bar. Inte för att det finns så otroligt mycket att lära sig inom barjobb, men det var ganska roligt när hon skulle hälla upp sin första öl. Hur som helst, en ny tjej skulle anställas och i vanlig ordning behövde kontrakt, skatteblanketter och referensblanketter fyllas i. Managerna pratade med varandra om vem som skulle göra vad och kom överens om att Tania fick fixa referenserna. Just get the papers in the office and make it all up, säger Sal till Tania. Jag, som står några meter bort och polerar vinglas blir så förvånad att jag nästan tappar vinglaset i golvet. Meh, its all fake, säger Sal till mig och rycker på axlarna. De hittar på referenserna. Inte konstigt att jag aldrig fick något svar från Stu.
Något paff stoppade jag tillbaka alla papper i mappen. När jag kom hem senare samma dag loggade jag in på facebook och skrev ett tackmeddelande till min före detta manager Stu.
Inget svar.
Igår började en ny tjej jobba hos oss. Hon var norsk och hette Helene och hade ingen som helst erfarenhet i att jobba i en bar. Inte för att det finns så otroligt mycket att lära sig inom barjobb, men det var ganska roligt när hon skulle hälla upp sin första öl. Hur som helst, en ny tjej skulle anställas och i vanlig ordning behövde kontrakt, skatteblanketter och referensblanketter fyllas i. Managerna pratade med varandra om vem som skulle göra vad och kom överens om att Tania fick fixa referenserna. Just get the papers in the office and make it all up, säger Sal till Tania. Jag, som står några meter bort och polerar vinglas blir så förvånad att jag nästan tappar vinglaset i golvet. Meh, its all fake, säger Sal till mig och rycker på axlarna. De hittar på referenserna. Inte konstigt att jag aldrig fick något svar från Stu.
Unikt och troligtvis ganska svarslaget
Dryga fem veckor har passerat och hittills har Sydney inte riktigt lyckats imponera pa mig. Aven om jag vet att jag inte borde sa kan jag inte lata bli att jamfora med Wellington. I Wellington kunde jag bara ga runt och titta pa saker och forundras - all haftig arkitektur i stan, havet med sin vackra utsikt, grona kullar med vita hus. En av mina favoritsysselsattningar var att ga ner till havet och promenera langsmed Wellingtons waterfront. Titta pa skulpturer och konstverk langsmed vagen, beundra alla forbijoggande manniskor, le at knaggliga rollerbladesakare och spana ut langsmed havet. Wellington var sa unikt. Unikt och troligvis ganska svarslaget.
Sydney daremot ar hittills inget annat an en storstad. En stad dar man maste aka buss och tag for att ta sig till stallen, dar gatorna i centrum ar fyllda av bilar och ovasen, dar det ar folk overallt och dar man kanner sig mycket mer som en i mangden. Jag ar nog egentligen ingen storstadsmanniska, men samtidigt finns det ju fordelar med att bo i en storstad. Utbudet till exempel. Det finns liksom mer av allt. Mer butiker, mer dansskolor, mer cafeer. Saker som man inte kan fa tag pa i en smastad hittar man garanterat i en storstad. Och det ar ju bra.
Nagot som Sydney ocksa erbjuder, till skillnad fran Wellington, ar valbetalda jobb och - mina damer och herrar - dricks! Ni som har foljt mig vet ju hur lojligt lite man fick betalt pa Nya Zeeland och hur snala de var med dricken. Dricksen var nastintill obefintlig, aven om det hade sin forklaring. Har i Sydney far jag ungefar dubbelt sa mycket betalt som pa Nya Zeeland, utan att det ar dubbelt sa dyrt att leva har, och utover det far jag ocksa dricks. Igar tex (lordagnatt) tjanade jag over 400 kronor i dricks, aven om jag efter att vi slagit ihop allas dricks och delat ut det jamt bara fick en tredjedel.
Att Nya Zeelandare ar sa snala med dricks beror med all sakerhet pa deras mycket utbredda kortsystem eftpos. Enligt wikipedia anvander de kort dubbelt sa ofta som andra lander och da sager det ju sig sjalvt att dricksen uteblir. Har i Australien ar det daremot ganska ovanligt att folk betalar med kort och dessutom har de typ femtioelva jatteklumpiga mynt som troligtvis bidrar till att folk ger mer dricks. Inte mig emot.
Sydney daremot ar hittills inget annat an en storstad. En stad dar man maste aka buss och tag for att ta sig till stallen, dar gatorna i centrum ar fyllda av bilar och ovasen, dar det ar folk overallt och dar man kanner sig mycket mer som en i mangden. Jag ar nog egentligen ingen storstadsmanniska, men samtidigt finns det ju fordelar med att bo i en storstad. Utbudet till exempel. Det finns liksom mer av allt. Mer butiker, mer dansskolor, mer cafeer. Saker som man inte kan fa tag pa i en smastad hittar man garanterat i en storstad. Och det ar ju bra.
Nagot som Sydney ocksa erbjuder, till skillnad fran Wellington, ar valbetalda jobb och - mina damer och herrar - dricks! Ni som har foljt mig vet ju hur lojligt lite man fick betalt pa Nya Zeeland och hur snala de var med dricken. Dricksen var nastintill obefintlig, aven om det hade sin forklaring. Har i Sydney far jag ungefar dubbelt sa mycket betalt som pa Nya Zeeland, utan att det ar dubbelt sa dyrt att leva har, och utover det far jag ocksa dricks. Igar tex (lordagnatt) tjanade jag over 400 kronor i dricks, aven om jag efter att vi slagit ihop allas dricks och delat ut det jamt bara fick en tredjedel.
Att Nya Zeelandare ar sa snala med dricks beror med all sakerhet pa deras mycket utbredda kortsystem eftpos. Enligt wikipedia anvander de kort dubbelt sa ofta som andra lander och da sager det ju sig sjalvt att dricksen uteblir. Har i Australien ar det daremot ganska ovanligt att folk betalar med kort och dessutom har de typ femtioelva jatteklumpiga mynt som troligtvis bidrar till att folk ger mer dricks. Inte mig emot.
Back to the future
Läste om det här fotoprojektet, där fotografen låter människor återuppleva sina barndomsbilder. Sjukt fin idé.
Blir nästan lite sugen på att göra det själv.
Blir nästan lite sugen på att göra det själv.
Lägenhetsletande i Sydney
Att hitta boende i Sydney visade sig vara lite svårare än förväntat. Då det i Wellington tog mig i genomsnitt fyra dagar, tänkte jag lite naivt att det inte borde vara mycket svårare här i Sydney. Jag menar, det ligger ju ändå på samma sida jorden liksom. Tji fick jag. Nu har vi alltså bott här hos våra kompisar i drygt fyra veckor, varav vi har letat lägenhet i minst två, och vi har fortfarande inte fått tag på någonting.
Vi bestämde oss ganska tidigt för att vi skulle dela lägenhet med andra - dels eftersom Sydney är ganska dyrt att bo i och dels eftersom det är svårt att få tag på möblerade lägenheter (jag menar, om man bara ska bo här en kort tid känns det ju ganska onödigt att handla in möbler det första man gör) - och det har inte varit det lättaste att hitta något passande. Först och främst ska det ju ligga i rätt del av stan (läs: centrum, så att Jaime slipper ta bussen som han av någon anledning tycker är så otroligt jobbigt), sen ska det vara lagom dyr hyra, sen ska det vara ok möblerat, rummet ska vara tillräckligt stort och sist måste ju personerna som redan bor där vara någorlunda normala människor. Det har blivit många telefonsamtal, många lägenhetsinspektioner och många resor till och från stan. En del ställen har även bjudit på överraskningar som "oj, glömde jag tala om att två personer bor i vardagsrummet" eller "rummet är bara tillgängligt i två månader". Vi är numera experter på att avläsa lägenhetsannonser (står det t.ex. free rice and toilet paper är lägenheten garanterat fullpackad med asiater), vilket innebär att vi numera kan eliminera typ 80% av alla annonser. Even better.
Okej. Egentligen har jag inget emot att bo där jag gör nu, men eftersom att vi från början visste att vi inte skulle bo kvar har det inneburit att vi levt lite begränsat på olika sätt. Tankesättet "vi ska ju ändå snart flytta" har använts flitigt och bortförklarat både städning och uppackning (ja, det är sant, min väska är fortfarande inte helt uppackad). Jag, som annars är livrädd för insekter, har till och med haft överseende med alla kackerlackor som tydligen delar lägenheten med oss. Även nödvändigheter såsom gymkort och danskläder har fått vänta. Så, behöver jag säga att jag är less på det här? Att lägenhetsletning i Sydney börjar bli ett riktigt pain in the ass? Ge mig en lägenhet. Nu!
Vi bestämde oss ganska tidigt för att vi skulle dela lägenhet med andra - dels eftersom Sydney är ganska dyrt att bo i och dels eftersom det är svårt att få tag på möblerade lägenheter (jag menar, om man bara ska bo här en kort tid känns det ju ganska onödigt att handla in möbler det första man gör) - och det har inte varit det lättaste att hitta något passande. Först och främst ska det ju ligga i rätt del av stan (läs: centrum, så att Jaime slipper ta bussen som han av någon anledning tycker är så otroligt jobbigt), sen ska det vara lagom dyr hyra, sen ska det vara ok möblerat, rummet ska vara tillräckligt stort och sist måste ju personerna som redan bor där vara någorlunda normala människor. Det har blivit många telefonsamtal, många lägenhetsinspektioner och många resor till och från stan. En del ställen har även bjudit på överraskningar som "oj, glömde jag tala om att två personer bor i vardagsrummet" eller "rummet är bara tillgängligt i två månader". Vi är numera experter på att avläsa lägenhetsannonser (står det t.ex. free rice and toilet paper är lägenheten garanterat fullpackad med asiater), vilket innebär att vi numera kan eliminera typ 80% av alla annonser. Even better.
Okej. Egentligen har jag inget emot att bo där jag gör nu, men eftersom att vi från början visste att vi inte skulle bo kvar har det inneburit att vi levt lite begränsat på olika sätt. Tankesättet "vi ska ju ändå snart flytta" har använts flitigt och bortförklarat både städning och uppackning (ja, det är sant, min väska är fortfarande inte helt uppackad). Jag, som annars är livrädd för insekter, har till och med haft överseende med alla kackerlackor som tydligen delar lägenheten med oss. Även nödvändigheter såsom gymkort och danskläder har fått vänta. Så, behöver jag säga att jag är less på det här? Att lägenhetsletning i Sydney börjar bli ett riktigt pain in the ass? Ge mig en lägenhet. Nu!
Jag bloggar igen
Ja, tro det eller ej, men jag har minsann tänkt börja blogga igen. Jag har gått runt och haft ett sånt där riktigt skrivsug på sistone. Det har till och med varit så illa att jag - i brist på tillfredsställande internetuppkoppling - har skrivit dagbok istället. Så illa liksom. Nämen, jag bestämde för ett tag sen att jag skulle fortsätta blogga här i Sydney, men väntade lite på att få egen lägenhet och internet och sådär först. Och ja, så visade sig det att det inte var så lätt som förväntat att få lägenhet (mer detaljer kommer säkerligen i senare inlägg), så nu bloggar jag ändå. Jag har ju för sjutton varit här i mer än en månad.
Jag har också bestämt mig för att börja blogga här på blogspot igen. Jag bloggade här när jag backpackade i Sydamerika och har alltid gillat deras design, men blev så otroligt less på hur begränsad man var med bildstorlekar att jag desperat bytte till metrobloggen med sina obegränsade bildstorlekar. Vilket kanske inte direkt var någon hit. Så nu är jag tillbaka här på blogspot, som till min glädje verkar ha insett vikten av att kunna lägga upp stora bilder. Dessutom kunde jag exportera min gamla blogg hit, så att ni som är nyfikna på att läsa om vad jag pysslade med under delar av 2009 kan göra det. Och har ni verkligen inget bättre att göra, så kan ni ju alltid läsa vad jag pysslade med under delar av 2010 här på min metroblogg.
Peace out
Jag har också bestämt mig för att börja blogga här på blogspot igen. Jag bloggade här när jag backpackade i Sydamerika och har alltid gillat deras design, men blev så otroligt less på hur begränsad man var med bildstorlekar att jag desperat bytte till metrobloggen med sina obegränsade bildstorlekar. Vilket kanske inte direkt var någon hit. Så nu är jag tillbaka här på blogspot, som till min glädje verkar ha insett vikten av att kunna lägga upp stora bilder. Dessutom kunde jag exportera min gamla blogg hit, så att ni som är nyfikna på att läsa om vad jag pysslade med under delar av 2009 kan göra det. Och har ni verkligen inget bättre att göra, så kan ni ju alltid läsa vad jag pysslade med under delar av 2010 här på min metroblogg.
Peace out
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)