Copacabana:Solsken, Jaime, Arcade Fire, godis och Darkness take my hand (bok).
The things I found
Man blir av med mycket nar man reser. Har ar min lista hittills:
* Min Ellinor-mossa
* Min buff (en typ av halsduk)
* Min regnjacka (ledsen Mamma, jag gjorde det igen)
* Mitt svarta linne med spets
* Mitt svarta linne som det star "Ce n'est rien" pa
* Min bla-graa hoodie
* Min stora harklamma
* Mitt nagelkit
* Mina svarta vantar
* Min favorit-bh
( Slarvig? Jag? Nejda. )
Visst kan det kannas lite trist nar man inser att ens favoritmossa ar borta. Att den blivit lamnad kvar pa bussen man tog dagen innan och troligtvis pryder nagon lycklig peruans huvud utan att manniskan har en blekaste aning om vad som star pa den. Men samtidigt kanns det lojligt nar man jamfor det man forlorar med det man vinner nar man reser. You win some, you loose some. Vad jag har vunnit pa den har resan kan jag inte beskriva med ord.
* Min Ellinor-mossa
* Min buff (en typ av halsduk)
* Min regnjacka (ledsen Mamma, jag gjorde det igen)
* Mitt svarta linne med spets
* Mitt svarta linne som det star "Ce n'est rien" pa
* Min bla-graa hoodie
* Min stora harklamma
* Mitt nagelkit
* Mina svarta vantar
* Min favorit-bh
( Slarvig? Jag? Nejda. )
Visst kan det kannas lite trist nar man inser att ens favoritmossa ar borta. Att den blivit lamnad kvar pa bussen man tog dagen innan och troligtvis pryder nagon lycklig peruans huvud utan att manniskan har en blekaste aning om vad som star pa den. Men samtidigt kanns det lojligt nar man jamfor det man forlorar med det man vinner nar man reser. You win some, you loose some. Vad jag har vunnit pa den har resan kan jag inte beskriva med ord.
Ecuador nasta
En dag och lite till. Sen sitter jag pa ett flygplan till Quito och Ecuador. Quitos flygplats ska tydligen vara en av varldens farligaste. Att landa pa och sadar alltsa. Grattis till mig.
Jag vet inte, men jag gissar att de flesta av er som laser min blogg redan vet detta. Men for er andra tycker jag att det ar dags att offentliggora mina nya framtidsplaner. Efter jul flyttar jag, om allt gar som det ska, till Goteborg for att plugga. Inte for att jag har nagot emot Lund, men jag har ju bott dar nastan hela mitt liv. Det ar dags for nagonting nytt. Och jag maste erkanna att jag ar valdigt fortjust i Goteborg. Jag ser faktiskt valdigt mycket fram emot det.
Annars? Hemlangtan. Jag laste det har och helt plotsligt kande jag inte alls for att vara i Sydamerika. Livet ar allt bra ironiskt ibland.
Jag vet inte, men jag gissar att de flesta av er som laser min blogg redan vet detta. Men for er andra tycker jag att det ar dags att offentliggora mina nya framtidsplaner. Efter jul flyttar jag, om allt gar som det ska, till Goteborg for att plugga. Inte for att jag har nagot emot Lund, men jag har ju bott dar nastan hela mitt liv. Det ar dags for nagonting nytt. Och jag maste erkanna att jag ar valdigt fortjust i Goteborg. Jag ser faktiskt valdigt mycket fram emot det.
Annars? Hemlangtan. Jag laste det har och helt plotsligt kande jag inte alls for att vara i Sydamerika. Livet ar allt bra ironiskt ibland.
Mest for att skriva nagonting
Veckan som gatt maste ha varit en av de mest handelselosa veckorna i mitt liv nagonsin. Efter bara nagra dagar i La Paz lyckades jag bli riktigt sjuk och sa har jag varit sen dess. Atminstone nastan. Nar febern antligen visade sig vara forsvunnen upptackte jag att min rost forsvunnit den med. Toppen. Envis som jag ar gjorde jag ett tappert forsok att umgas med folk trots att jag knappt kunde ge ifran mig ett ljud, men efter en dag insag jag att det var forgaves. Ingen kunde ju hora vad jag sa. Och ingen pratade med mig for de visste att de anda inte skulle hora vad jag svarade. Sa, med andra ord har jag varit lite socialt utfryst de senaste dagarna. Det har faktiskt varit jattehemskt. Nu har jag dock traffat en doktor, vilket som vanligt resulterade i spruta och piller, och idag ar min rost mycket battre. Folk har borjat prata med mig igen! :)
Hur som helst aker jag och Jaime till Titikakasjon imorgon for att ta det lugnt i nagra dagar. Darefter aker vi tillbaka till Cusco for en reunion med gamla Cuscovanner. Inget lugn dar vill jag lova, men det ska faktiskt bli riktigt trevligt.
Hur som helst aker jag och Jaime till Titikakasjon imorgon for att ta det lugnt i nagra dagar. Darefter aker vi tillbaka till Cusco for en reunion med gamla Cuscovanner. Inget lugn dar vill jag lova, men det ska faktiskt bli riktigt trevligt.
Taxi taxi taxi
Sydamerikaner ar arbetsnarkomaner. Antingen sa har du femtioelva olika jobb eller sa jobbar du 23 timmar om dygnet. For att ta ett exempel sa ar 90% av alla bilar i denna stad taxis. Oavsett om han har en taxiskylt pa taket eller inte, oavsett om han faktiskt ar taxichauffor eller inte - viftar du med armen nar hans bil passerar ar han mer an garna din taxichaffor. Detta faktum resulterar i att du ofta blir kord till fel stalle, eller mojligen att du far be taxin stanna och ta en annan nar du inser att manniskan som kor dig faktiskt inte har en blekaste aning om vart stallet du vill till ligger. Numera kor jag pa karta. Jag sager namnet pa stallet jag vill till, namnet pa gatan och om inte det racker visar jag ocksa pa kartan vart det ligger. Det gar oftast lite battre.En annan konsekvens av att leva i en stad dar var mans bil ar en taxi ar att man ofta blir lurad. For att tjana lite extra cash sluter taxigubbarna avtal med olika pubar och restauranger och sen kor de dit intet ont anande turister och hoppas att de inte orkar bry sig om att de hamnat pa fel stalle. Taxigubben far pengar, restaurangen far gaster, alla nojda. Detta hande mig for bara nagon dag sen och jag hann inte ens blinka innan taxigubben var forsvunnen. Inte heller hann jag inse att jag hamnat pa helt fel stalle. Tur att det inte ar sa dyrt med taxi iallafall.
Nu nar jag val ar inne pa taxi kan jag likabra fortsatta. Taximode nasta!
Hur kanner man igen en sydamerikansk taxi?
1. Det gor du inte i borjan. Det ser bara ut som en vanlig bil. Har du tur kan du fa syn pa en taxiskylt. Testa vifta med handen sa vet du.
2. Den ar oftast vit och ganska liten. Som lang europee far du natt och jamt plats med benen.
3. Patraffande av sakerhetsbalte i baksatet ar mycket sallsynt. Sitter du daremot dar fram har du storre chans att spanna fast dig. Inte for att nagon i Sydamerika nagonsin bar sakerhetsbalte. Men det kan ju kannas tryggt anda.
4. Utsmyckningen. Sydamerikanska taxigubbar gillar att pimpa sina taxis. De bor ju trots allt nastan i sin bil. Har kommer en lista pa vanliga inredningsdetaljer:
* Bild pa Jesus hangande runt backspegeln
* Bild pa Maria hangande runt backspegeln
* Bild pa halvnaken blond tjej hangande runt backspegeln (dock inte lika vanlig som ovanstaende)
* Doftande julgran hangande runt backspegeln (som troligtvis hangt dar for lange for att dofta overhuvudtaget)
* Gosedjur placerade pa instrumentbradan
* Sydamerikanska flaggor hangandes lite varstans (dock inte runt backspegeln)
* Klistermarken, oftast med politiskt innehall, uppsatta pa diverse stallen
* Farglada fotmattor, lysbla med halskydd verkar vara populara
* Nagon cool kladsel. Typ militarmonster eller leopard eller sa. Supercoolt helt enkelt.
5. Musiken. Sydamerikaner har fruktansvart dalig musiksmak. Antingen ar det sydamerikansk musik a la alla-latar-vi-gor-later-precis-likadant eller sa ar det fisiga karleksballader fran attiotalet. Svarslaget.
6. Det sitter en gubbe och kor. Det finns inga taxigummor. Kvinnor kor helt enkelt inte bil har. Eller atminstone inte taxis.
Vad man mer ska lara sig om Sydamerikanska taxis ar att alltid fraga om priset innan man hoppar in. Ibland kraver dem en pa helt lojliga summor bara for att man inte fragade om priset i borjan. Eller for att de tror att man ar en dum turist. Da kan man testa att helt enkelt bara ge mindre pengar an de kraver, ibland funkar det, ibland inte. Annars kostar en genomsnittlig taxitur ungefar en tia har. Billigt billigt.
I'm back!
Okej. Det ar bara att erkanna. Jag har varit riktigt dalig pa att blogga pa sistone. Helt sjukt dalig. Jag kande att det inte riktigt fanns nagot intressant att skriva om och i arlighetens namn var jag nara pa att lagga ner bloggandet helt och hallet. Men sa en dag damp det ner en liten kommentar i min inbox. Jag lamnar historien dar, men jag ska gora mitt basta att forsoka vacka bloggen till liv igen.
Ungefar sadar lagom till Halloween gick jag och blev sjuk. Mina vanner skulle cykla den s.k. death road, vilket jag redan gjort, men eftersom att jag rakar vara sa valdigt fortjust i att cykla mountainbike - for att inte tala om downhill - sa hangde jag pa, och for andra gangen i mitt liv susade jag langsmed stupen nerfor den smala grusvagen och gjorde snava svangar i tokhog fart. Faktumet att jag natten innan knappt kunde sova en blund - dels for att jag var orolig for att forsova mig och dels for att jag helt enkelt inte var van att sova den tiden pa dygnet - gjorde det hela annu mer riskfyllt. Ni vet kanslan av att nastan somna vid ratten? Fast pa en cykel? Typ nagot i den stilen. Jag var farligt nara pa att vurpa ordentligt ett antal ganger, men som tur var slutade det med att jag var farligt nara och ingenting annat. Vad jag daremot slutade som var jattesjuk. Nar vi antligen kommit hem igen dackade jag i sangen och sov tre timmar bara sadar. Efter det slapade jag mig till baren for att se vad som var pa gang. Massvis med folk, givetvis, men jag kande mig helt enkelt for trott for att socialisera. Istallet sjonk jag ner i en soffa i filmrummet och tittade pa djungelboken, medans ett gang fulla manniskor lekte charader bredvid. Fragan ar vad som var mest underhallande - dem eller filmen... Hur som helst kande jag mig hur febrig som helst - fros och svettades samtidigt - sa nar filmen hangt sig tre ganger for mycket gick jag och la mig istallet. Dagen darpa vaknade jag upp och sjukdomen var ett faktum.
Ja. Ni vet ju hur jag vanligtvis ar. Energisk, pepp och lite smatt otalig. Med andra ord har jag varit uttrakad till tusen nu nar jag varit sjuk. Vada liksom? Bara ligga i sangen och ta det lugnt och inte gora nagonting nar hela Sydamerika vantar pa mig darute? Nar lordagskvallen - och den stora Halloweenfesten - stundade, kunde jag inte halla mig langre. Trots att jag kande mig riktigt sjuk bestamde jag mig for att trotsa sjukomen och ga pa festen iallafall. Tva tabletter, en dusch och femtioelva vaniljkex senare stod jag pa fotterna, redo att traska ivag till festlokalen. Behover inte ta nagra fler detaljer dar, forutom att det var sjukt svettigt och att folk hade roliga kostymer, men nar jag vaknade upp dagen darpa kunde jag utan problem dra slutsatsen att det inte var det smartaste jag gjort i mitt liv. Huvudet dunkade, jag kunde inte fa fram ett ljud och febern kandes varre an nagonsin. For att straffa mig sjalv stannade jag i sangen heeela langa dagen (vilket var igar) och fy sjutton vad trakigt det var. Men jag holl fast vid hoppet om att det skulle bli battre "imorgon" sa jag holl ut (ni vet Veronica Maggios "Gammal Sang"? en viss textrad dar spelades i mitt huvud om och om igen).
Och idag. Idag mar jag battre. Febern ar i princip borta, huvudet har slutat dunka och nasan har slutat rinna. Det enda som ar kvar ar halsen. Undviker att prata sa mycket som det gar och har kopt halstabletter och piller, sa forhoppningsvis blir jag bra snart igen.
Tidigare idag tog jag en promenad i forhoppning om att hitta nagot billigt stalle att lamna min tvatt pa. Efter tio minuter inser jag att i princip ALLT ar stangt och nar jag fragar far jag svaret att det ar en stor helgdag idag, typ allahelgonsdag eller nagot i den stilen. Hela staden ar ode, det ar knappt nagot folk pa gatan. Suck. Jag som knappt vet vilken veckodag det ar, hur i hela varlden ska jag halla koll pa helgdagar ocksa? Mission failed. Far bli att lamna tvatten imorgon.
Efter den anstrangande promenaden (tro mig La Paz 3600 meter ar utmanande nar man ar sjuk) kande jag mig hungrig och nar inget annat var oppet lamnades jag at ett enda alternativ, vilket verkar vara the one and only har i Bolivia - Pollo frito. Lite som Mc Donalds for fattiga Bolivianer, fast med kyckling istallet for hamburgare. Jag bestaller ett vanligt mal for 16 kronor och i vantan pa att maten ska komma oppnar jag min coca-colaflaska. Tva sekunder senare har jag cola over hela mig. Toppen! Servitrisen skrattar at mig coh racker mig nagra servetter. Jag kan inte gora annat an att skratta tillbaka - det var ju anda ganska komiskt. Jag behove rdock inte oroa mig for det lange till da maten kommer; vanliga pommes, sas och en fjardedels grillad/friterad kyckling. Till min forvaning syns inga bestick till och jag fragar servitrisen som till svar skakar pa huvudet och sager "no hay". Vada? Finns det inga bestick? Hur i hela friden ska man da ata kycklingen? Jag tittar mig omkring. Jojomen. De ater kycklingen med handerna. Kande inte direkt att jag hade mycket till val - man far val ta seden dit man kommer - och det smakade ganska gott trots allt.
Ikvall blir en lugn kvall. Troligtvis fortsatter jag lasa boken som Jaime lanade mig - Darkness take my hand - nagon slags irlandsk deckare som faktiskt ar ganska spannande. Utover det planerar jag inget mer an att se pa film eller kanske spela en runda biljard eller tva.
Vi hors snart igen!
Ungefar sadar lagom till Halloween gick jag och blev sjuk. Mina vanner skulle cykla den s.k. death road, vilket jag redan gjort, men eftersom att jag rakar vara sa valdigt fortjust i att cykla mountainbike - for att inte tala om downhill - sa hangde jag pa, och for andra gangen i mitt liv susade jag langsmed stupen nerfor den smala grusvagen och gjorde snava svangar i tokhog fart. Faktumet att jag natten innan knappt kunde sova en blund - dels for att jag var orolig for att forsova mig och dels for att jag helt enkelt inte var van att sova den tiden pa dygnet - gjorde det hela annu mer riskfyllt. Ni vet kanslan av att nastan somna vid ratten? Fast pa en cykel? Typ nagot i den stilen. Jag var farligt nara pa att vurpa ordentligt ett antal ganger, men som tur var slutade det med att jag var farligt nara och ingenting annat. Vad jag daremot slutade som var jattesjuk. Nar vi antligen kommit hem igen dackade jag i sangen och sov tre timmar bara sadar. Efter det slapade jag mig till baren for att se vad som var pa gang. Massvis med folk, givetvis, men jag kande mig helt enkelt for trott for att socialisera. Istallet sjonk jag ner i en soffa i filmrummet och tittade pa djungelboken, medans ett gang fulla manniskor lekte charader bredvid. Fragan ar vad som var mest underhallande - dem eller filmen... Hur som helst kande jag mig hur febrig som helst - fros och svettades samtidigt - sa nar filmen hangt sig tre ganger for mycket gick jag och la mig istallet. Dagen darpa vaknade jag upp och sjukdomen var ett faktum.
Ja. Ni vet ju hur jag vanligtvis ar. Energisk, pepp och lite smatt otalig. Med andra ord har jag varit uttrakad till tusen nu nar jag varit sjuk. Vada liksom? Bara ligga i sangen och ta det lugnt och inte gora nagonting nar hela Sydamerika vantar pa mig darute? Nar lordagskvallen - och den stora Halloweenfesten - stundade, kunde jag inte halla mig langre. Trots att jag kande mig riktigt sjuk bestamde jag mig for att trotsa sjukomen och ga pa festen iallafall. Tva tabletter, en dusch och femtioelva vaniljkex senare stod jag pa fotterna, redo att traska ivag till festlokalen. Behover inte ta nagra fler detaljer dar, forutom att det var sjukt svettigt och att folk hade roliga kostymer, men nar jag vaknade upp dagen darpa kunde jag utan problem dra slutsatsen att det inte var det smartaste jag gjort i mitt liv. Huvudet dunkade, jag kunde inte fa fram ett ljud och febern kandes varre an nagonsin. For att straffa mig sjalv stannade jag i sangen heeela langa dagen (vilket var igar) och fy sjutton vad trakigt det var. Men jag holl fast vid hoppet om att det skulle bli battre "imorgon" sa jag holl ut (ni vet Veronica Maggios "Gammal Sang"? en viss textrad dar spelades i mitt huvud om och om igen).
Och idag. Idag mar jag battre. Febern ar i princip borta, huvudet har slutat dunka och nasan har slutat rinna. Det enda som ar kvar ar halsen. Undviker att prata sa mycket som det gar och har kopt halstabletter och piller, sa forhoppningsvis blir jag bra snart igen.
Tidigare idag tog jag en promenad i forhoppning om att hitta nagot billigt stalle att lamna min tvatt pa. Efter tio minuter inser jag att i princip ALLT ar stangt och nar jag fragar far jag svaret att det ar en stor helgdag idag, typ allahelgonsdag eller nagot i den stilen. Hela staden ar ode, det ar knappt nagot folk pa gatan. Suck. Jag som knappt vet vilken veckodag det ar, hur i hela varlden ska jag halla koll pa helgdagar ocksa? Mission failed. Far bli att lamna tvatten imorgon.
Efter den anstrangande promenaden (tro mig La Paz 3600 meter ar utmanande nar man ar sjuk) kande jag mig hungrig och nar inget annat var oppet lamnades jag at ett enda alternativ, vilket verkar vara the one and only har i Bolivia - Pollo frito. Lite som Mc Donalds for fattiga Bolivianer, fast med kyckling istallet for hamburgare. Jag bestaller ett vanligt mal for 16 kronor och i vantan pa att maten ska komma oppnar jag min coca-colaflaska. Tva sekunder senare har jag cola over hela mig. Toppen! Servitrisen skrattar at mig coh racker mig nagra servetter. Jag kan inte gora annat an att skratta tillbaka - det var ju anda ganska komiskt. Jag behove rdock inte oroa mig for det lange till da maten kommer; vanliga pommes, sas och en fjardedels grillad/friterad kyckling. Till min forvaning syns inga bestick till och jag fragar servitrisen som till svar skakar pa huvudet och sager "no hay". Vada? Finns det inga bestick? Hur i hela friden ska man da ata kycklingen? Jag tittar mig omkring. Jojomen. De ater kycklingen med handerna. Kande inte direkt att jag hade mycket till val - man far val ta seden dit man kommer - och det smakade ganska gott trots allt.
Ikvall blir en lugn kvall. Troligtvis fortsatter jag lasa boken som Jaime lanade mig - Darkness take my hand - nagon slags irlandsk deckare som faktiskt ar ganska spannande. Utover det planerar jag inget mer an att se pa film eller kanske spela en runda biljard eller tva.
Vi hors snart igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)