No, its not an action movie

 Its just the view from our balcony.

(jag hade en längre och coolare video men den ville blogger inte lägga upp)

The April Challenge

Inte för att jag har gått och blivit tjock eller nått, men jag har varit lite dålig på att gymma på sistone. Det har liksom alltid funnits så mycket annat att hitta på. Så jag och Jaime bestämde oss att skapa en liten utmaning under april månad, som vi originellt valde att kalla The April Challenge. It goes like this:
* Inget godis, snacks eller liknande onyttigt
* Träna minst tre gånger i veckan (squash och dans inräknat)
* Gå ner två kilo
* Begränsat drickande (gäller nog mer Jaime än mig)

Med andra ord, ungefär precis vad jag gjorde i november, vilket fungerade alldeles utmärkt. Och nu är jag sjukt pepp! Det här kommer bli hur bra som helst.

Veckans inköp

 Som ni kanske kommer ihåg råkade jag köpa en massa saker till mig själv när jag skulle handla present till Jaime. Här har vi en av sakerna, ett par jättesöta skor med lagom hög klack.

 Ni får ursäkta mina dåliga foton, men sen är det här ingen modeblogg heller. De här kläderna köpte jag också (och jag har på mig skorna med).

Jaime klagade på att han aldrig kom ihåg när jag jobbade, så jag gick och köpte honom den här. Så, så fort jag har tagit reda på vilka tider jag jobbar den här veckan kommer jag skriva in det i kalendern. (ja, det är sant, det är måndag och jag vet fortfarande inte när jag jobbar. jag var nämligen ledig i lördags då schemat sattes upp)

Vi hade ju som tidigare nämnt ett house party i lördags. Och eftersom att jag fortfarande inte är något fan av öl gick jag och köpte mig en flaska Malibu. Blanda med cola eller ananasjuice, det är helt galet gott!

Utöver detta har jag efter en blöt incident också införskaffat mig ett stort paraply. Men det tyckte jag inte var så roligt att fota.

Morgonstund har guld i mun

...är något som jag aldrig skulle säga. Förutom idag! Jag har redan hunnit duscha, städa rummet, laga frukost, hänga upp två maskiner tvätt och klockan är bara tio. Helt fantastiskt.

Det här kommer bli en produktiv dag.

Klockan är snart kvart över fyra på natten och jag går och lägger mig nöjd och glad. Återigen har min lägenhet fyllts med människor, skratt och samtal - och ingenting kan göra mig glad på samma sätt.

Får mig att önska att jag var ledig lördagkvällar (och andra tider normalt jobbande folk är lediga på) lite oftare. Kanske dags att börja plugga snart?

Snubblade över vinnarlåten av årets melodifestival när jag läste att Fredrik Rydman hade koreograferat framträdandet (ni vet han i Bounce). Jag var tvungen att sluta titta efter en minut. Allvarligt?! Maken på dålig låt har jag aldrig hört. Och texten! Vad är detta? Ni som följt melodifestivalen, hur gick detta till?

Introduktion av ett knäppt par

Nu när jag introducerat er till Mike och Lyndsey tänkte jag att det kanske kunde vara dags att introducera er till mina två andra flatmates. De har jag tyvärr inga bilder på än, för de följde inte med på middagen. Faktum är att de inte ens vet om att vi gick ut och åt middag överhuvudtaget. Vi bjöd inte med dem, med mening.
Ja, ni ser vart det här går. Tyvärr hade Mike och Lyndsey lite otur i sitt val av lägenhetskamrater. Okej, oss verkar de inte ha några problem med, men de andra är ett par riktiga knäppgökar.

Först har vi Sabbi - trettiofemårig hemmafru, uppväxt i England med indiskt ursprung, drottning av köket med städning och tvättning som största intresse (läs: besatthet). Redan efter tre dagar i lägenheten var det dags för storstädning. Och sen dess har dammsugaren gått varm. Det är sällan man går ut till vardagsrummet eller köket utan att hitta henne städandes någonstans.

Sen har vi James, Sabbis man. Ålder okänd, men att döma av håravfall och storlek på ölmage skulle jag gissa på fyrtio-någonting (hans ölmage är helt enorm!) Arbetslös liksom hans fru, köpgalen och med en mun som aldrig vill sluta prata. Möjligtvis mytoman också.

Ja, som ni kanske förstår är det inte riktigt drömparet vi bor med. Varken jag, Jaime, Mike eller Lyndsey är särskilt förtjusta i dem, men vi har bestämt oss för att ge dem en chans och se om det blir bättre efterhand. Jag har tyvärr redan gett upp hoppet att bli bra vän med dem, så fastän jag känner mig lite taskig hoppas jag att något annat trevligt par kan flytta in istället. Vi får väl se vad som händer.

Suck en sån tråkig dag. Somliga dagar är bara så. Man vaknar, går till jobbet, går och lägger sig och känner att man inte har uträttat någonting. Som att man fått stå över ett kast i ett tärningsspel. Man står helt stilla. Och hoppas att morgondagen för med sig något mer spännande.

Jag har gått och blivit trött på mitt jobb. Redan. Det finns ju bara så mycket man kan lära sig när det kommer till barjobb och jag visste ju redan det mesta när jag kom till St James. Någonstans tror jag att det kommer gå över och att jag kommer gilla mitt jobb igen, men just nu känns det bara så omotiverat. Här är jag på andra sidan jorden och lever värsta svenssonlivet när jag egentligen borde resa runt och upptäcka. Jag är helt galet ressugen, men vet mycket väl att jag inte har råd. Och samtidigt skriker en annan del av mig efter vardag och rutin och ett mera rotat liv. I en stad jag känner bättre, med fler nära vänner och meningsfulla aktiviteter.

Frågan är, vilket kommer det bli? Just nu är jag någonstans precis mitt emellan, varken resande eller rotad. Jag tror jag behöver välja en att satsa på. Iallafall för ett tag.

Födelsedagsfirande

Igår var en trevlig dag. Jag var ledig och hade äntligen lite tid över att fixa alla de där sakerna jag behövde fixa. Efter att ha städat rummet begav jag mig ut på jakt efter en födelsedagspresent till Jaime, och i vanlig ordning kommer jag hem med mer presenter till mig själv, suck.

På kvällen gick jag, Jaime och två av våra nya flatmates Mike och Lyndsey till en italiensk restaurang för att fira lite födelsedagar. Igår var det nämligen Mikes födelsedag och idag fyller Jaime år.

 De bästa (och dyraste) restaurangerna i Sydney ligger enligt mig i Darling Harbour. Där har man den här utsikten (bland annat).

 Glada men hungriga innan restaurangen.


De hade en motorcykel i baren, vilket Mike tyckte var jättecoolt. Så coolt att det faktiskt var anledningen till att de besökte restaurangen den första gången.

 Menyn var helt sjukt stor. Utan tvekan den största menyn jag någonsin sett. De hade tex femton olika sorters bruschetta. Bara det liksom. Jaime försvann helt bakom menyn.

 Lyndsey.

 Jag och födelsedagsgrisen.

 Lyndsey och Jaime.

 Jaime bestämde sig för att äta ett kilo revben. Jätteitalienskt tyckte jag (not), men de var väldigt goda ändå. Jag beställde kyckling med tigerräkor, bläckfisk, grillad paprika och zuccini i någon slags röd sås. Det var helt underbart.

 Borta! Vart tog de vägen?

 Dags för efterrätt.

Min efterrätt var lika god som den ser ut.

Några timmar senare och 400 dollar fattigare gick vi glada och mätta hem igen. Då såg utsikten ut såhär.

Det var en väldigt trevlig kväll.

Åh, lycka! Läste precis att det blir en fjärde säsong av Merlin.

From the excellent news files, it has been announced that there will be a fourth season of the family fantasy drama MERLIN on BBC One. Ten new forty-five minute episodes have been commissioned. Ben Stephenson, Controller Drama Commissioning, said, “Merlin continues to perform outstandingly well against X Factor and offers audiences an alternative treat on Saturday nights. I’m pleased to confirm that the magical world of Camelot will be returning next year for a fourth series of this fresh and modern retelling of a classic British legend.”

Jag? Nörd? Inte alls.

Ny vecka

Pust! Vilken vecka det har varit. Känns som att jag inte gjort annat än jobbat, vilket iochförsig är sant om man räknar från onsdag och framåt. 47 timmar sammanlagt, med två av de mest hektiska passen jag jobbat hittills. Torsdag var ju Paddys day och jag blev skickad som förstärkning till systerbaren irländska Maloneys. Så istället för att stå och prata strunt med mina jobbarkompisar som jag annars hade gjort, fick jag slita arslet av mig hela dagen. Helt galet var det. Vi var hur många som helst som trängdes och serverade bakom baren och trots det tog kön av folk aldrig slut. Det var utdelning av gröna hattar, upphällning av en miljon Guinness i plastmuggar och irländsk musik spelad så högt att man knappt kunde höra sig själv prata. Fullkomligt kaos.

Fredagen var, om möjligt, ännu värre än torsdagen. Då var det nämligen sista tillfället av en speciell nattklubb och tydligen hade 700 personer förköpt biljett. Min jobbarkompis Mai berättade för mig i fasa, men jag ryckte på axlarna och tänkte att inget kunde slå Paddys day. Pfft liksom.
Ja, tji fick jag. Maken till kö har jag aldrig skådat. Det var helt fullpackat. Jag och Julie, som jobbade i streetbaren, sprang runt som flådda grisar bakom baren för att försöka servera så snabbt som möjligt. Och praktiskt nog bestämde sig min hjärna för att sluta fungera (troligtvis pga Paddys day dagen innan) så jag hade feta problem med att komma ihåg vad jag precis hade serverat. Helt sjukt var det, jag kunde servera någon en massa olika drinkar, sen gå till kassan för att knappa in det och ha glömt bort hälften. Haha. Och som grädde på moset hade mina kära flatmates bestämt sig för att komma och hälsa på mig på jobbet. De kunde ju ha valt ett bättre tillfälle om man säger så. Och de kunde ju ha förstått att det var helt fullpackat när de fick köa i en halvtimma utanför. Stackarna.

Men nu är det måndag, ny vecka, och förhoppningsvis blir den här veckan lite lugnare än förra (åtminstone jobbmässigt). Ikväll kommer min kompis Justin från Wellington, på onsdag ska vi fira Jaime och Mike som fyller år och på lördag blir det födelsedagsfest och houseparty. Det blir nog en bra vecka.

Bats flying high, you know how I feel

Vi har en ganska trevlig utsikt från vår balkong tycker jag. Det är faktiskt riktigt avslappnande att sitta och spana ut över staden. Bäst är det på kvällen. För då, i skymningen, börjar fladdermössen flyga högt bland hustaken. De ser ut precis som fåglar, men tittar man noga ser man att de är fladdermöss.


Jag försökte fånga dem på bild, men det var inte så lätt. De är snabba små rackare.

Två goda nyheter

1. Vi har fått internet! Tredje gången gillt och internetgubben bestämde sig för att dyka upp. Hurra! Nu återstår det bara att se hur pass bra internetuppkopplingen är..
2. Våra flatmates bestämde sig för att våran TV inte var stor nog och köpte en 50 tums flatscreen. Nice.

Om oförtjänade bakissöndagar

Först, för att klargöra ett par saker;
1. Nej, jag har inte gått och blivit alkoholist bara för att jag är tillsammans med en irländare.
2. Jo, jag gillar mitt jobb trots vissa nedanstående förklarade konsekvenser.

Som de flesta av er vet jobbar jag i en bar här i stan. En bar som heter St James Hotel, men som faktiskt inte alls har någonting med hotell att göra. Förutom att de serverar mat då kanske. Australiensarna har nämligen av någon ologisk anledning valt att kalla alla barer och pubar för hotell. Inte alls missledande.
I alla fall, att jobba som bartender innebär ju att man jobbar på andra sidan baren. Somliga kallar det fel sida av baren, andra rätt sida. Just nu står jag och väger någonstans emellan. Låt oss börja med fördelarna. Att jobba lördagnatt kan faktiskt vara en riktigt bra ursäkt till att inte låta som en tråkmåns. Vare sig det handlar om en irländsk pubrunda eller ett houseparty i någon avlägsen förort har man alltid ett skäl till att kunna tacka nej och samtidigt säga att man ”mer än gärna” skulle hängt på om man inte jobbat.
Att jobba lördagnatt är dessutom riktigt bra för plånboken. Här i Australien tillämpar de nämligen – till skillnad från Nya Zeeland – OB, och när klockan slår tolv en lördagsnatt tjänar man massor.
Trots att det kan vara ganska kul att jobba nattklubb slutar mina fördelar någonstans där. För när klockan är halv elva och du har en aplång kö av otåliga människor som väntar på att få sin drink serverad, när du är själv bakom baren och undrar var i hela friden den där indiska killen som skulle varit där för en halvtimma sen är och locket på juicebehållaren går av och du spiller juice över hela baren, då är det inte lika kul. Eller när de spelar grease lightning för femte gången på en timma bara för att folk av någon oförklarlig anledning älskar den sången så fort de får alkohol i sig och du har russinfingrar och är dyblöt från midjan och neråt, då vill du mest bara gå hem. Och tyvärr slutar det inte där. Du stupar i säng klockan sex på morgonen och vaknar vid elva av att du är så kissnödig att du inte kan somna om. Sen spenderar du resten av dagen antingen som en zombie eller så går du och lägger dig igen och sover bort större delen av dagen. Det är ingen skillnad på mig och mina bakfulla flatmates som varit ute och röjt natten innan. Jättekul. NOT.

Men man får se det från den ljusa sidan. Jag jobbar hellre lördagnatt än lördag dag. Och när man tänker efter är det kanske bättre att stå bakom baren och tjäna pengar än att stå på andra sidan och spendera.

Squash

Kom på att jag glömde berätta om åttonde våningen i vårt hus. På åttonde våningen finns nämligen en massa trevliga saker som ingår i hyran. Som ett gym, en swimmingpool, en bubbelpool, bastu och så en squashplan som man kan boka när man vill. Gymmet är ganska litet, så jag har skaffat gymkort på annat ställe ändå, men squashplanen är toppen! Vi köpte racket redan efter några dagar och har spelat en hel del. Fick mig att tänka på min syster som brukade spela squash innan. Hon lånar ju min mountainbike nu när jag bor här borta, så det är nästan som att vi bytt sport. Kul tanke.

Toasitsen

Alltså, det här med att lämna toasitsen uppe eller nere, är det bara jag som kan störa mig på en sån sak?

Uppvuxen i en familj med bara systrar, har detta liksom aldrig slagit mig förrän nu. Toasitsen har alltid varit nere och så har det varit med det. Att det skulle vara mer praktiskt för någon att lämna den uppe istället har jag aldrig ens tänkt på. Men nu, när jag inte bor med en kvinnodominerad familj längre, är saker och ting annorlunda. Det var ju okej så länge jag bara bodde med Jaime, men när jag flyttade till Sydney och bodde med fyra stycken killar var det lite annorlunda. Då fick jag liksom böja mig för majoriteten. Och trots det har jag fortfarande svårt att fatta. Jag blev nästintill lite ställd första gången det hände. Det såg liksom så fel ut. Hallå liksom, toasitsen ska vara nere, för så har det alltid varit! Lite som att argumentera med ”för det har pappa sagt” som man gjorde på dagis. Men ändå. Jag menar, varför skulle man lämna toasitsen uppe? Det ser ju dessutom helt ofräscht ut.
Visst kan det låta som en struntsak – och det kan jag hålla med om – men jag kan inte låta bli att undra, tvingade mamma pappa att lämna toasitsen nere eller gjorde han det redan när de träffades? Är det bara jag som irriterar mig på sånt här eller finns det fler? Och sist, är jag störd om jag ärligt talat funderar på att flika in ett avtal om toasitsen när jag gifter mig?

Jag, xxxx xxxx tager dig, Ellinor Huisman till min äkta fru att älska i nöd och lust och jag lovar att lämna toalettsitsen nere tills döden skiljer oss åt. Eller något i den stilen.
Wow, sånna djupa funderingar man kan ha en söndagskväll.

Håll ut

Jaha. Idag skulle vi ha fått vårt internet fixat. Gubben som skulle dyka upp mellan ett och fem har inte dykt upp och nu är klockan tio. När klockan slog fem och han fortfarande inte hade dykt upp ringde vi. Då hade han gått hem för dagen. Suck. Stackars, stackars mig. Men mest synd är det om Jaime, som var tvungen att stanna hemma mellan ett och fem då internetgubben skulle komma. Dumma internetgubbe.

Så, ni får hålla ut lite till. Förhoppningsvis har vi internet snart och då kommer det dyka upp inlägg om städgalna flatmates och om oförtjänade bakfyllesöndagar. Och kanske lite annat också.

Livet på 35:e våningen

Äntligen tog lägenhetsletandet slut. Och det slutade inte - som jag fasade - i att vi skrev kontrakt för en tvåa och fick fixa möbler, internet och all inredning själv. Det slutade med en riktigt lyxig penthouse lägenhet på trettiofemte våningen med grym utsikt över centrala Sydney och sprillans ny inredning. Låt oss ta en titt!

Nummer 118. För att komma in behöver du inte bara två nycklar utan också en buzzer som du använder i hissen för att komma till din - och endast din - våning.

 

 

Hallen, som hittills inte består av mer än porttelefonen och någon konstig design på golvet.

Det här är det ena badrummet som vi delar tillsammans med ett annat par. Här inne finns bara duschen, toaletten är nämligen separat i ett badrummet bredvid. Rätt smidigt att ingen ockuperar toan när de långduschar.

I köket ingick det mesta, men vi fick köpa till lite extra grejer eftersom det bara var utrustat med det vanligaste. Inga pajformer här inte. Men baren är ganska nice :)

Matbordet.

Vardagsrummet, som hittills är ganska kalt. Så småningom kommer det nog lite fler kuddar. Och kanske en matta eller så.

Vardagsrummet igen, fast med matbordet. Så att ni fattar hur det hänger ihop liksom. Fotot är taget ståendes i hallen, med köket precis till vänster. 

 

 

 

 

 

Och så utsikten.

Bilder på sovrummet kommer kanske upp när vi har, ehm, städat lite. Ingenting är riktigt iordning än. När vi tittade på lägenheten var den inte ens möblerad och bit efter bit har saker fallit på plats. Någon som inte har fallit på plats än är tyvärr internet. Så det blir lite mindre bloggande tills det är fixat. Men nu vet ni iallafall var jag bor.

På begäran

Har inte riktigt tagit några ordentliga bilder än, men ja, you get the point.

The coin jar

Man samlar på sig en hel del mynt här i Australien. De har inte bara många mynt - de är tunga också. Jag jämförde häromdagen de Australienska mynten med de svenska, och insåg att de hade samma radie, men att de Australienska var mycket tjockare. För att slippa gå runt med en supertung plånbok hela tiden, har Jaime och jag beslutat att lägga alla silvermynt (= 5, 10, 20 och 50 cent) i en burk. Nu är burken full och vi vet fortfarande inte vad vi ska göra med pengarna i slutändan. Någon som har ett förslag?