31.05.11

Idag är det sista maj. Kan ni fatta det? För det kan nämligen inte jag. Tiden bara flyger iväg här borta. Det känns som att det var häromdan jag noterade att det var tre månader tills jag skulle åka hem och bestämde att jag skulle spara pengar och träna hårt. Kära nån alltså. 

Iochmed att det blir juni blir det också vinter här på andra sidan jordklotet. Än så länge skiljer sig temperaturen här och hemma inte så mycket, men det blir det nog ändring på snart. Igår fullkomligt öste det ner och idag verkar inte bli mycket bättre. För att vara helt ärligt bryr jag mig inte så mycket om vädret. Jag tycker det är ganska mysigt att det börjar bli lite kallare - och dessutom tror jag det är bra om vi har dåligt väder, så att jag verkligen kan se fram emot att resa iväg till den europeiska sommaren. Nu är det snart bara fem veckor kvar. 

Mini-helgen var för övrigt välbehövd. Jag kan knappt minnas sist jag hade ledigt fredag-lördag och det var helt obeskrivligt skönt. På fredagen käkade vi goda quesedillas som jag hade lagat, tittade på The Hangover part II i den troligtvis sämsta biosalongen ever, kom hem och åt god efterrätt, drog till Kings Cross och The World Bar och drack drinkar ur tekannor och tog foton i en gammaldags fotoautomat. Lördagen däremot bara flög förbi och vi hann inte riktigt med vad vi hade planerat om man säger så. Men det är väl så det ska vara på lördagar, att man bara slappar och tar det lugnt. Vi hade iallafall ett litet house party på kvällen och det var trevligt. Tyvärr stannade kameran i byrålådan, så allt jag har att bjuda på är en uppsatt fotoremsa från fredagen. Den pryder numera väggen bredvid våran garderob. 

Café Svensson

Onsdag har nästan gått och blivit min favoritdag på veckan. Kanske låter lite konstigt, men så jobbar jag ju olika tider varje vecka och är ledig lite hipp som happ. Numera försöker jag iallafall få ledigt på onsdagkvällar, för då är det nämligen Café Svensson - ett svenskt café som svenska kyrkan ordnar. Ungefär precis två minuter från min lägenhet, i en mysig liten lokal dekorerad med svenska flaggor och älgar, serverar de våfflor och köttbullemackor och där kan man sätta sig och träffa andra svenskar. Me like. I onsdags bjöd jag med min kompis Linnea, för då var det 10-års jubileum och de bjöd på tårta.

 Mums! Den var faktiskt riktigt god.

 Annika var där som vanligt. Hon har fått café på Hard Rock Café som ska öppna i Sydney i juni, precis som Linnéa (och 150 andra som de har anställt). Coolt, tycker jag.

Vi hittade några spel i ett skåp och spelade lite Master Mind ett tag. Sen när de stängde gick vi alla hem till min lägenhet och hängde ett tag. Mysigt!

FREEDAAG!

Äntligen har det blivit fredag! Jag ska bara jobba fyra timmar, sen är det helg helg helg.
Det här är första gången i Australien jag är ledig både fredagkväll och lördag, och det ska bli såå härligt. Lite som en försmak av livet efter vi har varit på semester. För då ska jag skaffa mig ett nine-to-five-jobb. Inge jobba på helgerna där inte.

Att jag däremot måste jobba på söndag behöver vi inte prata om. Det kan vi ignorera för tillfället.

PS. Sorry för den dåliga bildkvaliten, men jag har tagit en del bilder med min iPod på sistone. 

The death of my Cowon

För ungefär ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att köpa en ny mp3-spelare. Detta var precis innan jag skulle resa till Sydamerika för andra gången och eftersom att jag på min tidigare resa stört mig på min skruttiga mp3-spelare, bestämde jag mig för att unna mig själv en lite bättre. Eftersom att jag vid denna tidpunkt fortfarande tillhörde "anything-but-iPod-klubben" och hade hört bra saker om iAudio satsade jag på en Cowon D2+. Säger kanske inte så mycket för de flesta, men det var en bra mp3-spelare. Den hade plats för många många låtar (och videor därtill), men framför allt hade den helt grym batteritid. Score. Min Cowon var en god följeslagare på mina resor. Den fick agera DJ i hostelbarer, anteckningsbok när papper och penna inte fanns till hand och sömnmedel på långa bussresor. Jag var väldigt nöjd med mitt köp.
Men så en dag, ungefär ett och ett halvt år senare, då jag är på väg till gymmet och ska peppa med lite musik, tar jag upp min Cowon från väskan och finner att den är trasig. Locket har på något mystiskt sätt gått av och gapar vidöppet så att jag kan se alla dess komponenter. Hur kunde detta hända? frågar jag mig själv, och försöker minnas sist jag använde min Cowon. Jag lirkar desperat med locket för att få den att fungera, men inser snabbt att det är förgäves. Min Cowon D2+ är död.

Samtidigt i vardagsrummet på 35:e våningen står Mike & Lyndsays superdyra högtalare Zeppelin Air - en högtalare gjord enbart för iPods. Jag, som vid den tiden inte ägde en iPod själv, kunde inte för mitt liv förstå varför någon ville köpa en högtalare som bara fungerade för en slags mp3-spelare. Och som man dessutom inte kunde spela cd-skivor på. Men icke desto mindre stod den där, och hånade mig för att jag inte kunde använda den. För att jag inte hade en iPod.

Och så går min Cowon sönder. Sorgsen står jag i vardagsrummet med döingen i mina händer och visar för Mike och Lyndsay. Mike tittar på mig och småler. Maybe its the universe telling you to get an iPod.

En vecka senare och jag är ägare till en iPod touch. Så svårt var det för mig att byta sida. Och även om delar av mig fortfarande känner visst motstånd mot min lilla iPod, så måste jag överlag säga att jag inte ångrat mitt köp. Men vi får väl se.

Missförstådd

Vi har en stammis på jobbet som heter Aidan. Han är irländsk och brukar ha på sig en mössa. Och så går han runt i linne. Detta linne visar upp hans fantastiska tatuering. Misunderstood, står det med stor snirklig stil över hela hans axel. En dag frågade jag honom om hans tatuering. Han sa att han haft en tuff period i livet och då tatuerade han in det. Han tyckte det passade bra med hans personlighet och verkade inte ångra det alls.  

Ibland funderar jag på att tatuera mig. Faktum är att jag faktiskt funderat på det ett tag. Flera år till och med. Det är liksom en sån fråga man måste ta ställning till, att tatuera eller inte tatuera. Och det är en kul tanke att leka med - om jag skulle tatuera mig, vad skulle jag tatuera och var? Och så får jag någon slags cool ide i huvudet och tänker att det hade nog kunnat bli jättesnyggt.

Men sen börjar jag googla tatueringar för att få fler idéer. Och så inser jag hur otroligt många fula tatueringar det finns. Och hur många människor det finns som inte alls är snygga i sina tatueringar. Och så tänker jag på Aidan på jobbet som går runt med en tatuering som säger hej jag är missförstådd och hatar mitt liv. Och någonstans där tar det slut. Tatueringsfunderingarna förblir tatueringsfunderingar och så är det inte mer med det. Och tur är nog det. Vem vet vad för tokigt jag hade hittat på annars.

Naturbrist

Häromveckan firade jag fyra månader i Sydney. Eller ja firade gjorde jag ju inte riktigt, det var mer bara ett konstaterande. Att nu har jag spenderat fyra månader i den här staden. Men hur det än nu må vara insåg jag även vid samma tillfälle att jag inte lämnat Sydney på fyra månader. Att jag spenderat fyra månader i denna storstad utan att knappt lämna centrum och att jag dessutom inte lyckats klämma in en ynka gnutta natur. Faktum är att jag var så tömd på friluftsliv att jag blev alldeles tagen av en fånig promenad i botaniska trädgården. Jepp, så illa var det. Kära nån, jag hade ju knappt sett en planta på veckor! Så där var jag, och jag njöt av att promenera bland konstiga australiensiska plantor och träd medan ljudet av statstrafiken dog bort. Jag vandrade på snirkliga stigar med rosenbuskar omkring, förbi en damm med fontän i mitten, nedför backar, uppför backar och till slut nådde jag en härlig havsutsikt. Det var helt fantastiskt.

Naturen har alltid varit en del av mitt liv. Jag älskar att vistas utomhus, vare sig det är solandes i en park eller på min mountainbike i Skånes djupa skogar. Jag behöver naturen, och utan den är mitt liv i obalans. Men det är så lätt att fastna i en storstad. Man lever sitt liv och har allting runt hörnet så varför skulle man egentligen behöva åka därifrån? Dessutom ligger all natur, undantaget parker då förstås, så långt bort att man ofta skjuter upp det på grund av tidsbrist. Det är synd att det ska vara så, men jag har lärt mig min läxa och jag försöker göra det bästa av storstadsituationen. Parker är faktiskt inte så dumma ändå.

Och särskilt inte efter en lång löptur med bästa vännen i gräset bredvid.

Tystnad

Det har varit tyst på bloggen ett tag. Livet har varit lite uppochner och utochin och sådär och ibland behöver man bara lite tystnad. Men nu tycker jag att det har varit tyst länge nog. Så nu tänker jag blogga lite mer. Bara så att ni vet.

Visst har vi den finaste utsikten från vår balkong?