Häromveckan firade jag fyra månader i Sydney. Eller ja firade gjorde jag ju inte riktigt, det var mer bara ett konstaterande. Att nu har jag spenderat fyra månader i den här staden. Men hur det än nu må vara insåg jag även vid samma tillfälle att jag inte lämnat Sydney på fyra månader. Att jag spenderat fyra månader i denna storstad utan att knappt lämna centrum och att jag dessutom inte lyckats klämma in en ynka gnutta natur. Faktum är att jag var så tömd på friluftsliv att jag blev alldeles tagen av en fånig promenad i botaniska trädgården. Jepp, så illa var det. Kära nån, jag hade ju knappt sett en planta på veckor! Så där var jag, och jag njöt av att promenera bland konstiga australiensiska plantor och träd medan ljudet av statstrafiken dog bort. Jag vandrade på snirkliga stigar med rosenbuskar omkring, förbi en damm med fontän i mitten, nedför backar, uppför backar och till slut nådde jag en härlig havsutsikt. Det var helt fantastiskt.
Naturen har alltid varit en del av mitt liv. Jag älskar att vistas utomhus, vare sig det är solandes i en park eller på min mountainbike i Skånes djupa skogar. Jag behöver naturen, och utan den är mitt liv i obalans. Men det är så lätt att fastna i en storstad. Man lever sitt liv och har allting runt hörnet så varför skulle man egentligen behöva åka därifrån? Dessutom ligger all natur, undantaget parker då förstås, så långt bort att man ofta skjuter upp det på grund av tidsbrist. Det är synd att det ska vara så, men jag har lärt mig min läxa och jag försöker göra det bästa av storstadsituationen. Parker är faktiskt inte så dumma ändå.
Och särskilt inte efter en lång löptur med bästa vännen i gräset bredvid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar