Mount Ellinor

Läste det här inlägget i fina Marcelas blogg och tänkte att jag skulle testa själv. "Ellinor is" googlade jag.
Och vet ni vad jag fick upp?
Att jag är en bergstopp! Läs själva:
http://en.wikipedia.org/wiki/Mount_Ellinor
Såhär ser jag ut:

Inte illa va? Den där måste jag ju bestiga någon dag!

Kustvandring utan stig

Hej!
Nu blir det mer bilder från Gotland!
Tredje dagen vart jag lite trött på cykling, så vi begav oss ut på vandring istället. Kustvandring.

Vi började nere vid havet.

 Sen klättrade vi uppåt. Det var brant.

 Väldigt brant!

 Nästan uppe!

Emellanåt kom vi fram till olika utsiktsplatser.

 Sen började stigen bli svår att hitta. Och det blev väldigt, väldigt snårigt.

 Vart tog stigen vägen?

 Efter ett tag gick vi rakt in i skogen, helt utan stig, för att komma till den större stigen som pappa påstod fanns längre bort åt det hållet. Lite tveksamt var det först, men till slut hittade vi den.
Sen vandrade vi ner till havet igen och slog oss ner vid ett café, medan pappa sprang och hämtade bilen.

 På caféet hade de sånna här coola flaskor med någon slags juice i.

Efter vandringen åkte vi till Boda Borg, men det fick jag tyvärr inga bilder på. Kul var det iallafall! Och det var ungefär den dagen.

Det gamla rucklet

Dagen vi åkte till Gotland var min andra dag på svensk mark och jag led således av ett ganska illa jetlag. Sista biten i bilen efter färjan råkade jag därför somna. Jag vaknade inte förrän pappa sa att vi var framme. Sömnigt slog jag upp ögonen och fick syn på, ja vad ska jag säga, ett hus som inte riktigt matchade mina förväntningar av en gotländsk sommarstuga.

Sen svängde vi förbi huset och jag insåg att jag misstagit mig. Framför oss stod en söt vitmålad stuga med röda inslag, nästan precis en sån där typisk svensk en. Jag skrattade tyst för mig själv och sneglade tillbaka på det gamla rucklet. Jag måste ha varit riktigt nyvaken.

Så när vi ändå är inne på det kan jag ju passa på att visa lite bilder från sommarstugan.
Här har vi alltså ingången.

 De hade pelargoner i fönstrena.

 Och en brant trappa. Man fick gå på sidan.

 Vardagsrummet hette Harpasset.

 Det var mysigt och inrett på äkta sommarstugsvis. Med en massa udda gamla möbler alltså.

 Fin utsikt över ängen från fönstret på ovanvåningen.

Väldigt mysigt var det.

The element of surprise

Fråga mig inte varför, men den här videon fick mig att skratta så att jag inte kunde andas.
(första videon han recenserar alltså, om sjökon=the manatee)

Sju veckor senare

Min comeback i gymmet blev inte så härlig och endorfinutlösande som jag trodde. Jag kände mig mest som en klumpig elefant där jag sprang på löpbandet, flåsandes efter bara tio minuter med en hastighet som jag annars bara brukar värma upp på. Tyst förbannade jag mig själv för att jag inte använt löparskorna som jag i god tro packat ner i semesterveckan. Jag menar, sju veckor utan träning och alldeles för många goda middagar och efterrätter - vad hade jag tänkt skulle hända? Att jag skulle behålla konditionen utan att träna? Att jag inte skulle gå upp i vikt fast jag åt tokmycket godis? Skulle inte tro det.
Men trots att jag är irriterad på mig själv för att jag under sju veckors tid lyckats förstöra det där som tog mig så många svettiga träningspass att bygga upp, så är jag ändå nöjd. Nöjd med att jag inte lät semestern förstöras av träningstvång och godisförbud. Att jag tillät mig att slappa rejält och inte säga nej till efterrätt. För det är ju så det ska vara på en semester. Inga bekymmer. Slöa dagar. Njutning. Och även om det känns jobbigt nu, så har jag om inte annat extra mycket motivation att få tillbaka min tidigare kondition. Och det, mina kära vänner, det kan behövas.

Min hund tycker inte om kameran

Sigge är rent hopplös att fota. Han är nämligen kamerarädd. 

 Som sagt...

 Men ibland! Ibland får man till det.

Efter sådär en FEMTIOTUSEN försök (tro mig, ungefär 400 av mina 800 semesterbilder är tagna på hunden). Suck.

Cykling och rauk-klättring på Fårö

Andra dagen på Gotland bjöd på riktigt fint väder så vi begav oss iväg på en lång dagsutflykt till Fårö. För att göra vadå? Cykla, givetvis!

Pappa stängde grinden när han skulle lasta cyklarna på bilen och Sigge hamnade till sin besvikelse på fel sida. Där stod han sedan nervöst och glodde på pappa tills grinden öppnades igen, och gnydde emellanåt lite så att vi inte skulle glömma bort honom. Tokhund.

Väl framme vid färjan upptäckte vi att vi inte var de enda som tänkt åka till Fårö den dagen. Kön med bilar var jättelång. Efter lite funderande och en god idé från pappa, parkerade vi bilen och hoppade på cyklarna istället. Helt plötsligt var det nästan ingen kö alls för oss.

Varning för får. Eller cyklande turister kanske?

Sigge satt nöjt i sin korg. Han var nog glad att få följa med, efter traumat med grinden. Tyvärr glömde vi hans vatten i bilen, så han fick vänta ända till lunch innan han fick dricka, stackarn. 

 Efter en stunds cyklande slog vid oss ner vid en massa raukar och åt lunch. Det var ganska blåsigt, men vi lyckades hitta en stor sten som gav oss lä. (bilden nedan är för övrigt en av mina favoritbilder från semestern)

 När vi fikat färdigt vår lunch fick jag spring i benen och ville klättra på raukarna.

 Pappa skulle givetvis inte vara sämre och klättrade han med.

 Sen klättrade vi tillsammans. Vi hittade en rauk som hade ett stort hål inuti. Lite som en gryta.

Jag hittade en kompis. 

 Sen cyklade vi vidare. Jag cyklade i förväg och hittade den här fina väderkvarnen.

Efter ytterligare en stunds cyklande skiljde vi på oss. Pappa cyklade för att hämta bilen och jag och mamma cyklade till ett café där vi åt vars en glass. Sen letade vi upp en strand och njöt en stund i solen innan pappa kom tillbaka med bilen. Då åkte vi tillbaka till glasscaféet och åt kvällsmat. Sen åkte vi hem. Det var en fin dag på Fårö.

Den där äggmackan

Om det är något mina föräldrar gillar mer än cykelturer på Gotland så är det mackor. Det är mackor till frukost, det är mackor till lunch. Dag ut och dag in. De tröttnar inte. Men däremot hade jag - efter bara två dagar i deras sällskap - tröttnat. Därför bestämde jag mig för att göra det bästa av situationen och så kokade jag några ägg till frukost. Mackor med ägg är ju iallafall lite bättre än mackor utan ägg, tänkte jag. Sen packade jag ner de kokta äggen och äggdelaren och tog med dem på cykelturen.

Och så slog vi oss ner och fikade. Såhär såg vår fikaplatsutsikt ut förresten. Fint va?

 Nåväl. Fikadags var det iallafall. Jag tog upp äggdelaren och skulle precis börja skala mitt ägg då jag hör pappa utbrista: Har du tagit med dig äggdelaren?! Jag tittar upp. Javisst, säger jag. Pappa skrattar. Hur ska jag annars dela äggen som jag tänkt ha på mackan? undrar jag, medan pappa försöker fiska fram kameran. Det här måste jag ha ett foto på, säger han.

 Mamma fnissar litegrann hon med. Jag förstår inte alls vad det är som är så himla roligt. Har man med sig kokta ägg att ha på mackan måste man väl kunna dela dem också? Hur ska man annars ha ägget på mackan? Helt?

 Jag får inget svar. Det är väl så det är att vara på semester med sina föräldrar, antar jag. De har sina vanor och sin obegripliga humor. Och så lägger jag ut äggskivorna på mackan och tar en tugga.

Den var iallafall god den där äggmackan.

Flaxande hundöron och smultronplockande

Första veckan i Sverige hängde jag med mamma och pappa till Gotland. Det var fint det. Vi cyklade och vandrade och gjorde en massa andra spännande saker. En dag fick jag till och med åka iväg på grottäventyr i Lummelundagrottan och åla i trånga gångar och ha mig. Det var spännande vill jag lova. Första dagen ägnades dock till stora delar åt mammas och pappas favoritsysselsättning - nämligen cykling. Först åkte vi till Visby och hyrde en cykel åt mig och sen gav vi oss ut på Gotlands somriga småvägar.

 Först var Sigge jättepepp. Äntligen fick han komma ut ur det där svettiga bileländet! Sen insåg han var det var som nalkades. Då gömde han sig så långt in i bakluckan som möjligt.

 Men se det var ingen idé. I korgen hamnade han ändå. Och söt var han med.

 Sen började vi cykla. Jag cyklade ikapp för att ta en bild på pappa och Sigge i sin korg.

 Ibland var det brant och då fick man leda cykeln. Åtminstone om man hade en tio kilo tung klump på sidan av cykeln.

 Vi stannade och plockade smultron som växte längsmed vägen. Mumsigt!

 Mer cyklande.

 Efter ett tag stannade vi och gick ner till havet. Sigge var glad att få slippa hundkorgen en stund.

 Efter lite havsspaning och fikastund gav vi oss av igen. Ibland fick Sigge springa lös bredvid pappa, med öronen flaxande upp och ner. Då fick vi sakta ner tempot så att Sigge skulle hänga med.

Och efter några mil på cykel var vi hemma igen. Sen lagade vi mat och slappade i stugan och så var det inte mycket mer med den dagen.