Året Tvåtusenelva

Tänkte såhär sista dagen på året att det skulle passa med en liten sammanfattning av året som gått. Har valt ut en bild för varje månad, även om det vissa månader hände lite mer än andra och tvärt om. Häng med!

JANUARI

 I januari var jag hemma i snöiga Sverige efter att ha spenderat nästan ett år på Nya Zeeland. Firade världens mysigaste jul tillsammans med familjen och sen packade jag väskan för att flyga till Australien.

FEBRUARI

 I februari hade jag varit i Australien i bara några veckor och precis börjat jobba som bartender i St James Hotel. Jag och Jaime letade lägenhet för fullt och det var så varmt ute att jag vissa dagar valde att stanna inne  istället. 

MARS

I mars flyttade vi in på 35:e våningen tillsammans med det engelska paret Mike och Lyndsay, samt ett annat knäppt par. Mike och Jaime fyllde år med bara några dagars mellanrum och därför gick vi på födelsedagsmiddag tillsammans. Jaime åt ett kilo revben och jag njöt av godaste efterrätten ever.

APRIL

April var en ganska trist månad och jag bara jobbade mest hela tiden. Ofta började jag klockan sex (18.00) och slutade klockan två (02.00) så jag och Jaime såg inte så mycket av varandra. Så lite att jag skrev det här inlägget. I mitten av månaden bokade vi flygbiljetter till Sverige och Irland. 

MAJ

I maj började det bli kallt i Sydney och vi införskaffade en heater till rummet. Jaime pluggade svenska på jobbet inför den kommande Sverige-resan och mailade saker som "jag älskar du" eller "god dag isbjörn". Vi bodde fortfarande med det knäppa paret Sabbi och James och bilden ovan är tagen efter att jag blev tvångssminkad av Sabbi. 

JUNI

I juni lystes Sydney upp under ljusfestivalen Vivid Sydney och vi gick runt på Circular Quay och spanade in ett spektakulärt operahus. En lördag tog vi färjan ut till Manly tillsammans med Mike och Lyndsay och cyklade mountainbike tills det mörknade. 

JULI

I juli slutade jag jobba på Maloneys och tog flyget hem till Sverige. Första veckan spenderade jag på Gotland (bild) tillsammans med mina föräldrar och sen åkte jag via Stockholm hem till Skåne och njöt av att vara ledig. Efter två veckor anlände Jaime och hela familjen var hemma för att träffa honom. 

AUGUSTI

I augusti flög vi över till Irland och jag fick skaka hand med otaliga släktingar på Jaime's mormors 80-årsfest. En dag körde vi tillsammans med Jaimes syskon upp till norra Irland och tittade på Giant's Causeway (bild). 

SEPTEMBER

I september var vi tillbaka på 35:e våningen igen och njöt av den här fina utsikten, men denna gång med ett förstahandskontrakt på lägenheten. Med det fick vi flytta in i det stora rummet och fick både ensuite, walk-in-wardrobe och sun balcony. Jag letade envist efter 9-5 mån-fre jobb och gick på fem stycken provjobbningar innan jag fick napp. 

OKTOBER

I oktober jobbade jag som servitris på Café Mio och kämpade med att gå upp klockan fem på morgonen, då det fortfarande var bäcksvart ute. Vi bokade biljetter till Tasmanien och jag hade nästintill allting planerat efter bara två veckor. 

NOVEMBER

I november bjöd Sydney på riktigt försommarväder och vi utnyttjade varje chans vi hade att vara utomhus. Som försenad julklapp gick vi också och såg Kings of Leon spela och det var riktigt bra. 

DECEMBER

I december fyllde jag 23 år och blev riktigt bortskämd av Jaime. Helgen efter min födelsedag åkte vi till Blue Mountains (bild) för att bland annat testa på canyoning och på julafton lyfte planet till Tasmanien. 

2011 har verkligen varit ett fantastiskt år och jag hoppas att 2012 kommer bli ännu bättre. Sist av allt vill jag passa på att önska er alla ett gott nytt år!

Hälsning från oss

JULLOV!

Hallå i stugan. Tänkte bara meddela att jag nu har jullov och att det känns så obeskrivligt SKÖNT. Woooohooo! Dansade precis runt halvnaken i rummet till do they know it's christmas för att fira. Så bra känns det.

Idag på jobbet klädde jag upp mig lite extra. Knöt rött glitter runt midjan och satte på mig mina julsmycken. Albert tyckte jag såg ut som "a living christmas tree". Två tioåringar tyckte att jag hade världens finaste ring. Allt är relativt. För att fira köpte jag också lite godis och hällde upp i två skålar och bjöd på allihopa. När jag slutade fick jag 200 dollar extra i lön som julbonus. Det var en bra dag.

Ikväll ska jag packa det sista, städa upp i rummet, skypa med mamma och titta på finalen i So You Think You Can Dance. Det blir en bra kväll.

Vänliga hälsningar,
Den levande julgranen

22 December 2011

Och så var det bara en dag kvar. En dag. Musiken strömmar ut ur högtalarna och jag sitter här och ska skriva packlista. Har alltid varit en riktig list-människa. Älskar att skriva listor.

Det har varit en lite konstig vecka. Varenda dag har känts som fredag, fast på ett dåligt sätt. Och så har jag ju blivit besviken för att det inte alls varit fredag. Vet inte varför. I söndags kom Jaimes kompis Willie på besök och sov några nätter på vår soffa. På tisdag morgon flög Jaime till Melbourne med jobbet och sen dess har jag fått hänga med Willie själv trots att jag inte känner honom. Idag åkte han vidare och lämnade tre gigantiska paket med choklad på vår säng. Otroligt gulligt av honom tyckte jag. Jaime undrade mest om han lämnade någon öl också. Då svarade jag att det minsann var jag som varit hemma och underhållit Willie, så någon öl blev det inte.

Med Jaime i Melbourne har mina morgnar sett lite annorlunda ut. I morse satte jag på P3play på hög volym medan jag gjorde mig iordning. Lyssnade på UnderbaraClara som gjorde marmelad i husmorsskolan. Tände alla lampor och skramlade med badrumslådorna. Det var skönt. Skönt att inte behöva vara tyst och ta hänsyn. Sen steg jag ut på balkongen och fotade soluppgången. 

Nu ska jag som sagt skriva packlista. Tycker om att börja förbereda lite för tidigt för att dra ut på semestern så mycket som möjligt. So long. 

Sakta men säkert

Det tar ett tag att landa i en ny stad. För de flesta tar det längre tid än man tror och i "de flesta" inkluderar jag även mig själv. Nu har jag bott i Sydney sen i januari och jag vet ärligt talat inte säkert om jag har landat helt och hållet än. Hur man nu vet det.

Det är så mycket som ska fixas när man flyttar utomlands. Man börjar på ruta ett - från scratch - där man inte har någonting och sen klättrar man långsamt uppför stegen där varje steg innebär något man behöver fixa. Det är boende och jobb, bankkonto och skattenummer, gymmedlemsskap och mobiltelefonnummer. Och det tar tid.

Hemma i Sverige där jag bott i tjugo år finns allting på ett så självklart sätt. Där blir man automatiskt kallad till tandläkaren och skattedeklarationen skickas hem till dig i brevlådan utan att du gör någonting själv. Saker är inte alltid lika självklara när man flyttar utomlands. Och utomlands finns ingen mamma eller pappa man kan fråga - där får man klura ut saker på egen hand.

Mitt liv i Australien har sakta men säkert förbättrats. Jag började som arbetlsös och bodde hos några kompisar. Nu har jag förstahandskontrakt på en takvåning i centrala Sydney, 9-5-jobb, mixer i köket och en julgran i vardagsrummet. Och så bibliotekskort. För det skaffade jag nämligen precis häromdagen! Pusselbitarna börjar falla på plats. Sakta men säkert.

Sommartider

Folk börjar undra vart sommaren har tagit vägen här. November var jättefint, men så fort det blev december och sommar försvann det fina vädret och än har det inte kommit tillbaka. Till en början fnös jag mest åt de solbortskämda australienarna - vadå "freezing", det är ju tjugo grader ute - men nu måste jag erkänna att jag börja undra jag med. Var är sommarvärmen? Blir det någon sommar alls?

Julkänsla? Not so much.

Hej allihopa. Hoppas allt är bra med er. Jaime och jag har fixarhelg denna helgen och har alltså inte mycket mer planerat än att beta av en lista med saker som behövs fixas. Kanske inte det roligaste att ha på agendan, men jag tycker det kan vara oerhört tillfredsställande att fixa en massa småsaker. Igår städade jag hela lägenheten, bakade och handlade. Idag har vi varit iväg och köpt nytt dörrhandtag till ett av rummen, försökt fixa ugnen (läs: misslyckats), satt ihop toaletten och planerat det sista inför Tasmanien. Jag har dessutom hunnit med att plantera en tomatplanta, svarat på mail och fixat min födelsedagsbukett. Kvar på listan står att klippa Jaime, samt jogga en runda i botaniska trädgården. Vi får väl se hur mycket vi hinner, vi har ju imorgon också trots allt.

Julen närmar sig med stormsteg och jag försöker desperat få till en gnutta julkänsla. Igår bakade jag lussekatter och gjorde mandelmassefigurer, hela veckan har jag lyssnat på julmusik och sen min födelsedag har jag kollat på julkalendern på svt play. Trots detta, julkortsskrivande, julstrumpor som örhängen och en blinkande julgran ute i korridoren har jag väldigt svårt att känna att det snart är jul. Jul ska ju vara mörkt och kallt med snö och vantar och mössa och adventsljusstakar i fönstrena och tända ljus vid middagen. Inte tjugo-nånting grader varmt och soligt.

Nåväl. Jag antar att jag inte ska klaga. Finns nog en hel del som gärna skulle byta kalla Sverige mot ett varmt Australien just nu. Nu tror jag det är dags att fortsätta beta av den där listan. Ha en fin lördag!

Och på balkongen står fortfarande inga egenodlade tomatplantor

Kanske inte egenodlade, men ändå!

2011-12-14

Äntligen börjar julen närma sig! Jag kan inte med ord beskriva hur skönt det ska bli att ha lite ledigt. Har längtat  och räknat ner sen oktober. Helt sjukt. Var ju nära på att ge upp jobbet och de tidiga morgnarna, men bestämde mig för att hålla ut till jul och nu har jag snart kämpat mig dit. 

Jaime och jag ska som tidigare bloggat till Tasmanien över jul och nu håller vi på att skriva ut alla bokningar och sådär. Det är quadbiking och caving och bergsklättring och gud vet vad. Bra blir det nog iallafall. Vi har hyrt egen bil också så vi kan köra emellan alla ställena. Undrar hur många gånger vi kommer köra vilse..?

Idag är det onsdag och om fem minuter ska jag iväg på dansträning. Födelsedagsblommorna har slagit ut i full blom och sprider en ljuvlig doft i rummet. Pepparkakshusresterna är sedan länge uppätna. Har köpt saffran och funderar på att baka lussekatter även om det redan har varit lucia. Kanske kan bli imorgon efter jobbet?

Blue Mountains

Spenderade som sagt helgen i Blue Mountains. Precis innan fem på fredagkvällen tog jag och Jaime tåget och två timmar senare var vi framme i den lilla staden Katoomba (vilket jag för övrigt inte kunde säga utan att antingen lägga överdriven betoning på oo:na eller byta ut t:et mot ett b. Kaboomba ). På lördagen var vi iväg hela dagen och canyoning:ade, något jag inte förväntar mig någon av er läsare vet vad det är. Det visste nämligen inte jag heller innan jag prövade det. För att enklast förklara kopierar jag wikipedia:
Canyoning is travelling in canyons using a variety of techniques that may include other outdoor activities such as walking, scrambling, climbing, jumping, abseiling and/or swimming. 
Om ni fortfarande inte riktigt förstår föreslår jag att ni googlar bilder på canyoning. Tyvärr fick vi inga bilder alls då kameran vi hade lånat av en kompis inte fungerade. Hursomhelst var det otroligt häftigt. Vi blev utrustade med våtdräkter, hjälmar och klätterselar och sen tog vi oss fram i canyonen på olika vis. Simmade, gled nedför naturliga vattenkanor (=hala klippor), klättrade nedför klippväggar, hoppade ner i vatten från höga höjder osv. Naturen var helt fantastisk.

På söndagen ägnade vi dagen åt mer turistiga saker. Vandrade till Echo point och tittade på The Three Sisters, vandrade nedför Giants Stairway, åkte tåget på världens brantaste järnväg och tog en skyway över trädtopparna. Allt i allt en väldigt mysig helg.

I'm off

Hej bloggen.
Tänkte bara berätta att jag drar iväg till the Blue Mountains över helgen. Ska bli spännande att se hur blå de egentligen är. Åker om tjugo minuter och kommer hem på söndag någon gång igen, så det kommer vara tomt på bloggen. Hoppas ni får en härlig helg!

Aaron and Stacie

Idag åker våra engelska flatmates hem. Det känns väldigt trist, för det har verkligen varit kul att bo ihop med dem. Jag börjar bli lite trött på att alla åker ifrån oss hela tiden. Under tiden som vi bott i den här lägenheten har vi hunnit bo med tre par från england, ett par från skottland, ett par från frankrike och två irländska tjejer. Och då har vi inte ens bott här i ett år. Så ni förstår nog. Hursomhelst är jag glad för deras skull. Stacie har nämligen en bäbis i magen och ska hem och överraska familjen hennes - de tror alla att hon ska komma hem i januari. Hoppas att jag får se dem igen någon gång.

Min tjugotreårsdag

Hej bloggen.
Ja det har varit lite tyst här i veckan men jag har varit upptagen med andra saker. Firat födelsedagar och annat viktigt. Nu tänkte jag berätta om i tisdags när jag fyllde år. I samband med detta tänkte jag även passa på att meddela att jag har världens bästa pojkvän. Ni kommer nog snart förstå varför.

När man börjar jobba klockan sex på morgonen finns det olika strategier för att göra morgonen så smärtfri som möjligt. Man kan gå upp i god tid, sitta ner och äta frukost medans man läser tidningen eller internet och kanske till och med ha tid för en dusch. Eller så kan man sätta alarmet så att man precis på minuten har tid att gå upp, sminka sig, klä på sig och borsta tänderna utan att komma försent till jobbet. Sen finns det ju givetvis mellanting, men ni fattar. Jag kör efter några veckors experiment på den senare varianten. Men inte i tisdags. Då blev jag nämligen väckt med frukost på sängen och sen spenderade jag kommande halvtimme i sängen framför Simpsons tillsammans med Jaime. Stackarn var tvungen att gå upp halv fem på morgonen bara för att det var min födelsedag.

Halv sex på morgonen ringde min mamma och grattade. Hon har stenkoll och visste att jag var vaken och skulle iväg till jobbet. Det var väldigt trevligt. Sen promenerade jag iväg till jobbet. Det var inte lika trevligt. Sen jobbade jag i åtta timmar. Det var inte heller så trevligt. Men strunt i det, jag skulle ju förklara varför Jaime är så himla bra.

Innan jag gör det måste jag dock förklara ett par saker. Jag brukar nämligen maila Jaime på min rast. Vi har wifi på caféet och jag har en iPod touch. Så på min rast vid tio skickar jag oftast iväg något mail. I tisdags blev det däremot inget mailande. Jaime smsade och sa att han hade blivit skickad till 16:e våningen på jobbet och att han således inte hade något internet. Några timmar senare får jag ett sms där han berättar att diskmaskinsreparatören ska komma och laga diskmaskinerna klockan halv tre, så att jag måste gå hem direkt efter jobbet.

När jag äntligen är hemma efter mina åtta timmars jobb är jag inställd på att lägga mig i sängen, kolla på julkalendern och kanske sova en stund så att jag är utvilad inför kvällen. Ja och så hjälpa den där diskmaskinsreparatören också. Jag ropar hej till Aaron som pysslar med något på rummet och kommenterar samtidigt på en gigantisk vas som står på vardagsrumsbordet. Vag gör den där? Sen öppnar jag sovrumsdörren. Och vet ni vad? Där i sängen sitter Jaime. Happy birthday Angel, säger han med ett stort leende på läpparna. På nattduksbordet står en stor bukett blommor och bredvid ett rött kuvert i sällskap med mitt favoritgodis. Snart inser jag att han varken blev skickad till 16:e våningen eller att diskmaskinsreparatören ska komma - han har tagit en dag ledigt för att kunna fira mig på min födelsedag.

Därefter blir det Baskin- & Robinstårta i sängen, Dexter, massage och middag på en spansk tapas-restaurang. Vad som händer till helgen har jag däremot inte fått reda på. Jag får tydligen vänta till på fredag.

Vilken sötnos

Fick precis världens sötaste mail i inkorgen. Sigge finklädd på pappas födelsedagsfirande. Naaaaaw.

Lördagsutflykt

Igår åkte vi till Botany Bay National Park och vandrade. Tretton kilometers vandring längsmed kusten tog oss till Cronulla där vi skulle ta tåget hem. Dagen bjöd på strålande solsken och varierad, rolig terräng - både sandiga småstigar omgiva med buskar (sandstrand är tufft att gå i när det är uppförsbacke!), klättring från klippblock till klippblock och barfotavandring längsmed stranden. Botany Bay är dessutom en av de bästa platserna i Sydney för valskådning - något vi inte insåg förrän vi kom dit. Tyvärr är säsongen för valmigrationen under vintern, så några valar fick vi inte syn på. Men vi kommer nog tillbaka nästa år.

Födelsedagsgrisar

Idag fyller min pappa år. Jag ringde precis honom och grattade, han var på väg till bussen till jobbet. Önskar att jag kunde vara hemma och ge honom tårta på sängen och väcka honom med falsk födelsedagssång istället. Men det är sånt man får leva med när man bor i Australien. Och skype är ju inte fy skam.

Om fem dagar fyller jag år. För första gången i hela mitt liv ser jag faktiskt inte alls fram emot min födelsedag. Lite konstigt känns det, men jag antar att det blir så när man blir äldre. I år kommer jag inte bli väckt av falsk födelsedagssång och tårta och paket på sängen. I år kommer jag bli väckt klockan fem av mitt hemska alarm och stiga upp i min ensamhet och gå till jobbet. Det kommer vara en helt vanlig tisdag och jag kommer varken få sovmorgon eller längre rast på jobbet för att jag fyller år. Tisdag är dessutom min värsta dag på hela veckan.

Nu tycker ni säkert jag låter jättenegativ. Men det är jag egentligen inte. Jag rycker mest på axlarna åt saken och tänker att det finns större problem härivärlden. Dessutom kommer jag ju bli ordentligt firad helgen därpå.  Jag har fått stränga order av Jaime att inte planera någonting och jag gissar att det blir någon mindre resa någonstans. Dör nästan så nyfiken jag är. Det ska bli spännande.

Pepparkakshusfail

Ja det gick ju verkligen bra med det där pepparkakshuset. Två dagar i Australiensk hetta klarade det, sen var det bara en enda hög av pepparkakshusbitar och nonstop och färgglad glasyr. Så himla tråkigt. Jag som hade hoppats att det skulle stå där och sprida julstämning i lägenheten i några veckor. Nu måste vi äta upp det istället. Stackars oss.

Om att gå runt och vänta på detdärsomskahända

Läste det här inlägget på Mirijams blogg och fick mig en liten tankeställare. Jag är nämligen PRECIS likadan. Hela förra halvåret gick jag runt och tänkte att efter vi kommer tillbaka från europasemestern DÅ ska jag skaffa ett dagtidsjobb och DÅ ska jag minsann börja göra detta och detta och detta och DÅ kommer livet vara fulländat och perfekt. Och så hängde jag liksom upp tillvaron på det och tänkte att det inte gjorde så mycket att jag inte gjorde allt det där jag egentligen ville. Det skulle ju ordna sig så fort jag fick ett vanligt jobb.

Just det. Nu har jag det där dagtidsjobbet jag gick och drömde om hela förra halvåret och är livet fulländat och perfekt för det? Nej. Visst är vissa saker bättre och sådär, men det mesta är som förut och på balkongen står fortfarande inga egenodlade tomatplantor. Istället går jag runt och tänker att efter jul när jag inte behöver börja jobba klockan aptidigt (läs 6am) på morgonen DÅ ska jag sova åtta timmar om natten och DÅ kommer jag ha energi till att göra detta och detta och detta och DÅ kommer livet vara fulländat och perfekt.

Och kommer det det? Med största sannolikhet inte. Kanske kommer vissa saker förändras och kanske kommer det bli lite bättre, men troligtvis kommer det mesta vara precis som vanligt. Och när man tänker efter är det ju riktigt dumt att tänka sådär. Det är nästan som att man vill ha något att skylla på för att livet inte är precis så som man vill ha det. Man går liksom runt och hittar på ursäkter för allt det där man egentligen vill men inte orkar eller kan på grund av olika orsaker och så inbillar man sig själv att det kommer att hända eller bli bättre bara jag får ett nytt jobb eller bara jag går ner de där fem kilona eller bara vad det nu kan vara. 

Men vems liv är egentligen perfekt? Nej just det. Så kvar lämnas man med två alternativ. Antingen så accepterar man att saker är som de är och att det inte kommer bli annorlunda bara för att det blir ny månad eller nytt år. Eller så slutar man gå runt och vänta på (citat Mirijam) [detdärsomskahända] och gör det på en gång istället. Nu, idag, ikväll. Eller kanske möjligen imorgon.

Så ikväll blir det efterlängtad comeback på SydneyDanceCompany.

Pepparkakshuset

Hej bloggisar.
Hoppas ni har haft en bra helg. Min har varit bra men relativt händelselös. Vi vågade nämligen inte göra några stora planer då det regnade hela veckan. Trodde det skulle regna på helgen med, men givetvis blev det fint väder. Nåväl, ibland är det skönt att bara ta det lite lugnt. Igår åkte vi iväg till IKEA för att köpa glödlampor. Jag glömde påpeka det i mitt tidigare inlägg om lägenhetens förfall, men fem lampor hade alltså även slutat lysa. Tyvärr insåg jag också att min pepparkakshusbyggsats (är det ett ord ens?) var i lite för många bitar och eftersom att de sålde sådana (fast IKEA-versionen) köpte vi en när vi väl var där. Lite klassisk svensk husmanskost hann vi också med (och jag fick en svensk flagga i min!) EDIT: Ser ni förresten hur många köttbullar jag har på tallriken? Jag kunde knappt tro mina ögon och jag beställde en medium. Jaime som beställde large fick typ 20 köttbullar. Helt galet.

 Väl hemma igen hade vi alldeles för mycket söndag kvar och alldeles för lite att göra så vi bestämde oss att göra pepparkakshuset ändå fast det inte var december. Jag utsåg Jaime till arkitekt.

 Se sprang jag ner till Coles, mataffären, och köpte några olika färger till kristyren.

 Färdigt hus med arkitekt.

 Eftersom vi hade så himla många olika färger bestämde vi oss för att göra ett färgglatt hus. Lite skillnad från förra årets då. Jaime började på ena sidan medan jag spritsade andra.

 Sen bestämde sig Jaime för att göra en irländsk flagga på sin gavel. Jag blev givetvis tvungen att göra en svensk på min (bild kommer senare).

 Sen dekorerade vi lite hjärtan och stjärnor medan julmusiken spelade i bakgrunden. Jaime fick brist på idéer efter typ två hjärtan och sen gjorde han mest såhär:

 Här är iallafall slutresultatet med min gavel i fokus.

 Och såhär ser huset ut framifrån. Nu pryder det bordet ute i vardagsrummet och det får det göra några veckor till innan vi äter upp det. Om det inte smälter först vill säga. God jul.

27 November 2010

För precis ett år sedan bodde jag och Jaime på Nya Zeeland och åkte iväg på utflykt till Castlepoint.

 Det var Movember och Jaime hade sparat till skägg och mustasch.

 Såhär såg jag ut.

 Vi bestämde oss för att klättra uppför den där "kullen" i bakgrunden.

 Det var en bit att gå¨men det såg högre ut än var det egentligen var.

 Som tur hade jag ordentliga skor på mig. Stackars Jaime hade bara flip-flops och hade lite problem i den branta uppförsbacken.

 Väl uppe belönades vi med en fantastisk utsikt.

 Efter en stunds utsiktsbeundrande vandrade vi ner till havet igen och kände på vattnet. Det var tyvärr iskallt så något bad blev det inte. Istället stod vi och tittade på det stormiga havet ett tag. Sen körde vi hem till Wellington igen. Definitivt en dag att minnas.