Inser att jag för första gången sen jag gick i skolan kan jag instämma med dagens rubrik och jubla över att helgen är här. Det har varit en lång vecka för mig. Började på mitt nya jobb i måndags och har varit tvungen att gå upp före fem på morgonen varenda dag. Tror idag var enda dagen jag inte kände mig helt död när alarmet ringde, men funderar på om det berodde på att jag valde att inte gå till gymmet igår. Anyways. Det har gått bra på jobbet och jag trivs bra so far. Har "lunchrast" klockan tio varje dag och varenda gång är jag lika förundrad över att jag redan är halvvägs genom min jobbdag. När klockan är två och jag går hem för dagen känner jag mig otroligt glad, eftersom att det är så mycket av dagen kvar. Tyvärr har det varit väldigt tröttsamt att jobba och jag har känt mig trött i princip under all min vakna tid hela veckan, men jag hoppas att jag kommer vänja mig med tiden. Insåg också till min stora besvikelse att vi kommer ställa om klockan här i helgen och att solen därför kommer att gå upp halv sju istället för halv sex - det kommer alltså vara becksvart ute när jag går till jobbet. Tror inte riktigt det kommer göra det lättare att gå upp på morgonen om man säger så. Men det kunde ju varit värre. På måndag är det s.k. bank holiday här i Australien och eftersom alla kontorsnissar är lediga håller vi stängt på caféet. Så nu är jag ledig i tre dagar! Och som grädde på moset är det oktober imorgon och då ska jag och Jaime belöna oss själva för att vi inte ätit godis och andra onyttigheter på en hel månad. Ben and Jerry's here I come!
Fjärde gången gillt
Har efter fyra veckors arbetslöshet äntligen fått jobb. Var nära på att ge upp och jobba i en bar istället, men så fick jag två trials till och slutligen gick det vägen. Trials förresten, är för er som inte vet det när man får provjobba på ett ställe så att arbetsgivaren kan se om man är lämplig för jobbet. Detta görs mest inom café och restaurang sådär tror jag. Jag fick iallafall gå på fyra trials innan jag fick jobberbjudande. Och det ironiska var att jag efter att ha fått det jobbet fick ett till jobberbjudande från stället jag hade trial på därefter. Jovisst, man väntar på bussen i evigheter och när den till slut kommer så kommer det två. Men jag är glad.
Kommer alltså att jobba som servitris på café Mio, ungefär en tjugofem minuters promenad genom Sydney CBD från min lägenhet. Börjar sex på morgonen och slutar två så det blir nog tufft den första veckan, men jag hoppas att jag vänjer mig. Är ju ledig på helgerna och kvällarna, så lite lidande på morgnarna kan det vara värt.
Nu tänkte jag gå och laga lite kvällsmat. Hoppas ni alla får en mysig söndagskväll!
Kommer alltså att jobba som servitris på café Mio, ungefär en tjugofem minuters promenad genom Sydney CBD från min lägenhet. Börjar sex på morgonen och slutar två så det blir nog tufft den första veckan, men jag hoppas att jag vänjer mig. Är ju ledig på helgerna och kvällarna, så lite lidande på morgnarna kan det vara värt.
Nu tänkte jag gå och laga lite kvällsmat. Hoppas ni alla får en mysig söndagskväll!
Skryt
Kära blogg.
Idag tänkte jag skryta lite. Inte om mig själv, det gör jag väl rätt så ofta här ändå. Nej, jag tänkte skryta om min pappa. Sydney marathon gick av stapeln i söndags och ett flertal av mina bekanta deltog. Halva Sydney var avstängt men stackarna fick ju gå upp och springa i ottan ändå. Inte nog med de fyrtiotvå kilometrarna liksom. Hursomhelst, min troligtvis mest vältränade vän - Michael - sprang sitt maraton på tre timmar och fyrtio minuter. Inte illa kan man tänka. Inte illa alls. Bara att springa ett helt maraton är ju en bedrift i sig, så att säga.
Dagen efter öppnade jag ett några månader gammalt mail från pappa, då jag hade frågat hur snabbt han sprang ett maraton - detta var precis efter Sydney half marathon och en av mina vänner hade sprungit på en enligt mig ganska imponerande tid. Pappa hade svarat med några av hans bästa tider på olika sträckor och hans bästa maratontid, kan ni gissa vad den var? Tre timmar och tjugotre minuter! Han slog inte bara mina vältränade kompisar på halvmaran, utan också på helmaran. Grymt!
Jag har alltid vetat att pappa gillat löpning. Och visst har jag varit övertygad om att han var duktig på det, men jag har inte insett förrän nu hur otroligt duktig han verkligen var. Jag är så imponerad. Och stolt!
Pappa. Du äger.
Idag tänkte jag skryta lite. Inte om mig själv, det gör jag väl rätt så ofta här ändå. Nej, jag tänkte skryta om min pappa. Sydney marathon gick av stapeln i söndags och ett flertal av mina bekanta deltog. Halva Sydney var avstängt men stackarna fick ju gå upp och springa i ottan ändå. Inte nog med de fyrtiotvå kilometrarna liksom. Hursomhelst, min troligtvis mest vältränade vän - Michael - sprang sitt maraton på tre timmar och fyrtio minuter. Inte illa kan man tänka. Inte illa alls. Bara att springa ett helt maraton är ju en bedrift i sig, så att säga.
Dagen efter öppnade jag ett några månader gammalt mail från pappa, då jag hade frågat hur snabbt han sprang ett maraton - detta var precis efter Sydney half marathon och en av mina vänner hade sprungit på en enligt mig ganska imponerande tid. Pappa hade svarat med några av hans bästa tider på olika sträckor och hans bästa maratontid, kan ni gissa vad den var? Tre timmar och tjugotre minuter! Han slog inte bara mina vältränade kompisar på halvmaran, utan också på helmaran. Grymt!
Jag har alltid vetat att pappa gillat löpning. Och visst har jag varit övertygad om att han var duktig på det, men jag har inte insett förrän nu hur otroligt duktig han verkligen var. Jag är så imponerad. Och stolt!
Pappa. Du äger.
Royal National Park
Igår var jag och Jaime ute på heldagsvandring. Jag hade spanat in Royal National Park, som ligger ungefär en timma söder om Sydney med tåg. Vi hoppade av på en tågstation i närheten och promenerade till parkens informationscenter där vi fick karta och andra tips. Vandringen blev nog lite längre än vi tänkt oss (nästan två mil), men det var härligt att komma iväg från storstan för en dag. Här är några bilder.
Självtortyr någon?
I morse hade jag det troligtvis värsta träningspasset ever. Jaime har fått för sig att börja träna på morgnarna innan frukost och eftersom att vi båda var lediga idag, bestämde jag mig något motvilligt att följa med. Tro inte att jag har någonting emot att träna eller så, men träning på morgonen är inte riktigt min grej. Och om träning på morgonen inte riktigt är min grej, så är träning på morgonen innan frukost ännu mer inte riktigt min grej. Fy för sören vad jobbigt det var! Förstår ärligt talat inte hur jag lyckades springa de där tio kilometerna, för det kändes som att jag skulle kollapsa redan efter två och en halv. Uff. Morgonträning i all ära, men jag bryr mig inte hur mycket fett jag än förbränner - det är ta mej tusan INTE värt det!
När vi tre timmar senare äntligen skulle äta lunch ringde diskmaskins-reparatören och talade om att han tänkt komma och fixa vår diskmaskin om en kvart. Toppen. Fem minuter in i lunchen ringde det på. Och inte nog med att vi bev avbrutna i våran extremt efterlängtade lunch - han började öppna diskmaskinen och tala om att den troligtvis var sönder p.g.a. kackerlackor. Hejdå aptit, liksom.
Men det var ju tur att diskmaskinen blev lagad iallafall. Och om någon nån gång skulle känna för lite självtortyr så är morgonträning ett hett tips!
När vi tre timmar senare äntligen skulle äta lunch ringde diskmaskins-reparatören och talade om att han tänkt komma och fixa vår diskmaskin om en kvart. Toppen. Fem minuter in i lunchen ringde det på. Och inte nog med att vi bev avbrutna i våran extremt efterlängtade lunch - han började öppna diskmaskinen och tala om att den troligtvis var sönder p.g.a. kackerlackor. Hejdå aptit, liksom.
Men det var ju tur att diskmaskinen blev lagad iallafall. Och om någon nån gång skulle känna för lite självtortyr så är morgonträning ett hett tips!
This week the trend
Så har ännu en vecka gått mot sitt slut. Tycker vi sammanfattar den i en lista (eller två)!
Veckans topp tre:
1. Onsdagen och torsdagen då jag hade träningsvärk i magen som kändes varenda gång jag skrattade.
2. Att jag förbättrade min tid på 8,5 kilometersrundan med åtta minuter.
3. Vårat internet bestämde sig för att bli toksnabbt igen.
Veckans tre sämsta:
1. Att jag varit arbetslös hela veckan.
2. Upptäckten av vårens första kackerlacka i vår lägenhet.
3. När jag var tvungen att berätta för mina flatmates att hyran höjts.
Hoppas ni alla har haft en bra vecka!
Veckans topp tre:
1. Onsdagen och torsdagen då jag hade träningsvärk i magen som kändes varenda gång jag skrattade.
2. Att jag förbättrade min tid på 8,5 kilometersrundan med åtta minuter.
3. Vårat internet bestämde sig för att bli toksnabbt igen.
Veckans tre sämsta:
1. Att jag varit arbetslös hela veckan.
2. Upptäckten av vårens första kackerlacka i vår lägenhet.
3. När jag var tvungen att berätta för mina flatmates att hyran höjts.
Hoppas ni alla har haft en bra vecka!
Rugby
Det är ju VM i rugby på Nya Zeeland nu som ni kanske vet. Jag har aldrig varit något större rugbyfan - inget större fan av sport överhuvudtaget för den delen - men sen kanske det beror på att rugby är nästintill icke existerande hemma i Sverige, vad vet jag. Här på andra sidan jorden är det däremot andra bullar. Det är rugby för hela slanten. Och jag måste erkänna att jag börjar gilla det här med rugby mer och mer. På Nya Zeeland brukade jag lite smått förtjust spana in All Blacks när de gjorde sin haka i början av matcherna, men mer än så var det inte. Jag slängde väl ett öga på matcherna då och då (jag jobbade ju i en sport-restaurang trots allt), men det såg ju mest ut som att de låg där i stora högar ovanpå varandra och svettades. Och jag kunde ju inte reglerna så vad var poängen med att titta liksom? Ikväll spelade Irland mot USA och då jag inte hade bättre för mig följde jag med Jaime och några andra irländska vänner till en pub för att kolla på matchen. Utan att fortfarande kunna reglerna. Det är ganska, hur ska jag formulera mig, intressant att glo på en skärm i två timmar utan att riktigt veta vad det är som pågår. Visst, jag lyckades nog fatta grunderna och sådär, men ibland satt jag där som ett frågetecken igen och undrade varför de låg där i stora högar ovanpå varandra och svettades. Men i övrigt tycker jag att rugby är ganska så intressant faktiskt. Ska nog försöka lära mig reglerna till nästa gång bara.
När vi väl är inne på rugby tycker jag att ni allihopa borde titta på den här videon. Jag har bloggat om den s.k. hakan (inte svenska hakan alltså) innan, men det kan ju hända att någon missat. Hakan är alltså en slags traditionell krigsdans som bland annat Nya Zeelands rugbylandslag framför i början av varje match. I den här videon ska de möta Tonga i en match och de framför också en slags krigsdans, men den kallas för något annat. Hursomhelst tycker jag att det är ashäftigt. Se själva.
Giant's Causeway
Efter tio dagar i Sverige tillsammans åkte jag och Jaime till Irland. Hans mormor fyllde åttio och hela släkten var där för att fira. Vi spenderade en hel del tid åt att bara hänga med alla (och då vill jag understryka att där fanns en hel del folk att hänga med) men vissa dagar åkte vi på utflykter. Som den här dagen, då vi åkte till the Giant's Causeway, alldeles i norra delen av Irland. Vi lyckades pricka in den enda soliga dagen på hela Irlandsvistelsen och det var helt fantastiskt. Se själva!
Efter lagom mycket stentittande promenerar vi uppåt för att titta på utsikten. På vägen upp hittar vi den här roliga stenväggen.
Väl parkerade och klara fick vi traska en bit för att komma till själva attraktionen. Det var nog en ganska lång bit för vissa tog bussen istället.
Utsikt under promenaden dit.
Snart framme.
And here we are! Jaime posar vid stenarna, som allihopa av någon mystisk anledning har väldigt regelbundna former.
Jaime, Colin och Rachel.
Undrar hur stenarna lyckades bli sådär?
Vi var inte ensamma...
Jaimes syster Rachel.
Efter lagom mycket stentittande promenerar vi uppåt för att titta på utsikten. På vägen upp hittar vi den här roliga stenväggen.
Backen upp var lång, men det var värt det när man väl var uppe. Fantastisk utsikt!
Jaime klättrar upp för en kulle och undersöker om man kan komma ännu högre upp.
Syskonskaran posar framför den fina utsikten.
Sen lyckas vi promenera ännu längre upp. Där kan man titta ner på de där konstiga stenarna och alla turister.
Och mer utsikt såklart. Giants Causeway, väl värt ett besök!
05.09.2011
Det är vår i Sydney. Jag vandrar längsmed Castlereagh street
och insuper den friska vårluften. Det är något speciellt med den, den går
liksom inte att ta miste på. Våren är annorlunda i Australien. När vintern är
så varm att träden inte ens tappar löven blir våren inte densamma som hemma i
Sverige. Här hittar man inga krokusar som sticker upp under snötäcket, inga
bokskogar som helt plötsligt slår ut, inga vackra körsbärsträd, ingen
blomexplosion. Men trots det, så är det vår. Och det märks.
Dagen till ära vårstädar jag. Det är egentligen inte så värst skitigt hemma, men jag har inget bättre för mig och tänker att det borde göra dagen en smula mer produktiv. Musiken skrålar på högsta volym och jag öppnar upp balkongdörren och låter vårluften strömma in i lägenheten. Jag börjar i köket. Sprayen jag använder till lådorna luktar precis som en sommarglass med citronsmak. Det är nästan som terapi det där med städning. Inte bara är det skönt att få rent, det är liksom något avslappnande med att pyssla med något utan att riktigt behöva använda hjärnan.
På kvällen möter jag upp Linnea och hennes vän Hannah för att fira Linneas födelsedag. Vi äter dyr mat på en restaurang i Darling Harbour och dricker cocktails som smakar toblerone. Det är varmt ute och utsikten är vacker. Vi har fått bord precis bredvid den fina fontänen med dansande tranor och spotlights som byter färg. Lila blir min favorit. Efter maten tar vi taxin till hotell Shangri-La och tar hissen upp till Blu Bar som ligger på 36:e våningen och har världens finaste utsikt. Man ser rakt ner på Harbour Bridge. Tyvärr är alla bord vid fönstret upptagna, men vi är glada ändå och sätter oss en bit ifrån, bläddrar i cocktailmenyn och tar en halv evighet på oss att beställa. Jag bestämmer mig till slut för att testa Lady Perculiar och undrar så mycket om man verkligen stavar peculiar med R att jag blir tvungen att kolla upp det på min telefon. Sen är klockan helt plötsligt tolv och baren stänger. Vi har haft en mysig kväll och Linnea verkar nöjd.
Dagen till ära vårstädar jag. Det är egentligen inte så värst skitigt hemma, men jag har inget bättre för mig och tänker att det borde göra dagen en smula mer produktiv. Musiken skrålar på högsta volym och jag öppnar upp balkongdörren och låter vårluften strömma in i lägenheten. Jag börjar i köket. Sprayen jag använder till lådorna luktar precis som en sommarglass med citronsmak. Det är nästan som terapi det där med städning. Inte bara är det skönt att få rent, det är liksom något avslappnande med att pyssla med något utan att riktigt behöva använda hjärnan.
På kvällen möter jag upp Linnea och hennes vän Hannah för att fira Linneas födelsedag. Vi äter dyr mat på en restaurang i Darling Harbour och dricker cocktails som smakar toblerone. Det är varmt ute och utsikten är vacker. Vi har fått bord precis bredvid den fina fontänen med dansande tranor och spotlights som byter färg. Lila blir min favorit. Efter maten tar vi taxin till hotell Shangri-La och tar hissen upp till Blu Bar som ligger på 36:e våningen och har världens finaste utsikt. Man ser rakt ner på Harbour Bridge. Tyvärr är alla bord vid fönstret upptagna, men vi är glada ändå och sätter oss en bit ifrån, bläddrar i cocktailmenyn och tar en halv evighet på oss att beställa. Jag bestämmer mig till slut för att testa Lady Perculiar och undrar så mycket om man verkligen stavar peculiar med R att jag blir tvungen att kolla upp det på min telefon. Sen är klockan helt plötsligt tolv och baren stänger. Vi har haft en mysig kväll och Linnea verkar nöjd.
Jag och Linnea.
Mitt nästa resmål
Då en semester är över är det hög tid att börja planera nästa. Jag och Jaime har spanat in Tasmanien ett tag och när vi såg den här reklamen på bion häromdagen kände vi båda att det är hit vi ska åka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)