Skryt

Kära blogg.
Idag tänkte jag skryta lite. Inte om mig själv, det gör jag väl rätt så ofta här ändå. Nej, jag tänkte skryta om min pappa. Sydney marathon gick av stapeln i söndags och ett flertal av mina bekanta deltog. Halva Sydney var avstängt men stackarna fick ju gå upp och springa i ottan ändå. Inte nog med de fyrtiotvå kilometrarna liksom. Hursomhelst, min troligtvis mest vältränade vän - Michael - sprang sitt maraton på tre timmar och fyrtio minuter. Inte illa kan man tänka. Inte illa alls. Bara att springa ett helt maraton är ju en bedrift i sig, så att säga.

Dagen efter öppnade jag ett några månader gammalt mail från pappa, då jag hade frågat hur snabbt han sprang ett maraton - detta var precis efter Sydney half marathon och en av mina vänner hade sprungit på en enligt mig ganska imponerande tid. Pappa hade svarat med några av hans bästa tider på olika sträckor och hans bästa maratontid, kan ni gissa vad den var? Tre timmar och tjugotre minuter! Han slog inte bara mina vältränade kompisar på halvmaran, utan också på helmaran. Grymt!

Jag har alltid vetat att pappa gillat löpning. Och visst har jag varit övertygad om att han var duktig på det, men jag har inte insett förrän nu hur otroligt duktig han verkligen var. Jag är så imponerad. Och stolt!

Pappa. Du äger.