Vi har en stammis på jobbet som heter Aidan. Han är irländsk och brukar ha på sig en mössa. Och så går han runt i linne. Detta linne visar upp hans fantastiska tatuering. Misunderstood, står det med stor snirklig stil över hela hans axel. En dag frågade jag honom om hans tatuering. Han sa att han haft en tuff period i livet och då tatuerade han in det. Han tyckte det passade bra med hans personlighet och verkade inte ångra det alls.
Ibland funderar jag på att tatuera mig. Faktum är att jag faktiskt funderat på det ett tag. Flera år till och med. Det är liksom en sån fråga man måste ta ställning till, att tatuera eller inte tatuera. Och det är en kul tanke att leka med - om jag skulle tatuera mig, vad skulle jag tatuera och var? Och så får jag någon slags cool ide i huvudet och tänker att det hade nog kunnat bli jättesnyggt.
Men sen börjar jag googla tatueringar för att få fler idéer. Och så inser jag hur otroligt många fula tatueringar det finns. Och hur många människor det finns som inte alls är snygga i sina tatueringar. Och så tänker jag på Aidan på jobbet som går runt med en tatuering som säger hej jag är missförstådd och hatar mitt liv. Och någonstans där tar det slut. Tatueringsfunderingarna förblir tatueringsfunderingar och så är det inte mer med det. Och tur är nog det. Vem vet vad för tokigt jag hade hittat på annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar