Tillbaka på ruta ett

Kära blogg.
I tisdags gick jag till frisören och färgade håret och klippte mig. Igen. Jag vet. Det har blivit en hel del frisörbesök det senaste året, vilket inte enbart är dyrt utan också resulterar i att jag aldrig får det där långa håret jag vill ha. Dessutom sliter det något enormt på håret att färga det, särskilt om man blonderar det. Jag tröttnar på mitt hår ungefär lika ofta som en backpacker byter underkläder och vem som helst kan ju räkna ut att det inte håller.

Det här med att färga håret går i ungefär fyra stadier. Först är du ovan vid det och tycker inte riktigt om det, sen vänjer du dig och tycker om det, sen börjar håret växa ut, färgen avta (alternativt skifta till någon mindre vacker nyans) och till slut finner du dig i den situation då du helt enkelt måste färga det igen. Har du en gång färgat är du fast, typ. Därav mina frekventa besök hos frisörer.

I december färgades mitt hår av något jag vill kalla en olyckshändelse blont. Visst, det var väldigt ljust, men jag gillade det ett tag. Ungefär tills det blonda håret inte var blont längre, utan gult, med en hiskelig utväxt. Och någonstans där fick jag nog. Trött på att färga, trött på utväxter och konstiga nyanser, insåg jag att det bara fanns en lösning - att färga det tillbaka till min naturliga hårfärg. Eller åtminstone någonstans i närheten.

Så, nu är mitt hår brun-blont och troligtvis lite mörkare än min naturliga hårfärg. Låter jag det bara växa ut ett tag är jag tillbaks på ruta ett. Och då tänker jag ta det lite lugnare med frisörbesöken. Om jag lyckas motstå.