Till jobbet går jag snabbt. Skyndar mig genom den tysta, stilla staden med musiken på hög volym i öronen. Känner mig ensammast i hela världen men försöker ignorera känslorna och tankarna som snurrar runt i mig. Fokuserar på att skilja ur låttexterna och funderar på vad de kan betyda istället. Stirrar zombieaktigt ner i marken, men tittar upp då och då och möter blicken med någon annan som också är uppe alldeles för tidigt på morgonen. Vi säger inget, men utbyter blickar som är fyllda med medkänsla. Tycker nästan synd om varandra. Jag passerar gymmet och förundras över människorna som står utanför och köar före sex på morgonen. Svänger in på Clarence street och tittar snabbt på klockan. Och så plötsligt är jag där.
Från jobbet går jag långsamt. All energi är slut, fötterna värker och kläderna är alldeles för varma för den 24-gradiga värmen. Musiken är fortfarande på på hög volym, men inga tankar snurrar i huvudet. Det enda jag kan tänka på är hur mycket jag vill vara hemma så jag kan få ta av mig skorna och de där eländiga strumpbyxorna. Jag passerar ingången till tunnelbanan och andas in den kvava luften, passerar fruktståndet och funderar på om jag ska köpa jordgubbar, tar emot flyers från tjejen som alltid står vid QVB och delar ut, väntar vid rödljusen vid Town Hall och dör lite i värmen, tittar på träden som precis slagit ut. Överallt är människor, överallt är bilar. Och så äntligen är jag hemma.
Fy för strumpbyxor! Blä! /L
SvaraRadera