Igår när jag kom hem från gymmet var foajén full med folk. Vad i hela friden står på? undrade jag och såg mig omkring på alla människor som stod eller satt och väntade. Det visade sig att hissen var sönder sen fyrtio minuter tillbaka. Eller hissarna borde jag kanske säga, för vi har ju tre stycken.
Bor man på 35:e våningen i ett höghus kan det möjligtvis ta emot något att behöva gå uppför trettiofem våningar trappsteg, men då jag dels inte riktigt kände för att vänta och dels inte direkt hade stort hopp om att hissreperatören verkligen skulle komma klockan åtta en fredagkväll, bestämde jag mig för att göra det ändå. Jag var ju trots allt fortfarande klädd i gymkläder och det skulle nog inte göra så mycket om jag svettades. Då skulle jag ju dessutom få lite extra vardagsmotion på köpet. Jag menar, de tjatar ju alltid om hur man ska ta trappan istället för hissen, eller hur?
Anyways, för att komma in i våningen från trapphuset behöver man att någon öppnar från andra sidan - dörrarna är nämligen låsta från trapphuset av säkerhetsskäl, något som kändes otroligt praktiskt vid ett tillfälle som detta. Egentligen hade det inte varit ett problem, om det inte vore för att vår port-telefon var sönder sen typ ett halvår tillbaka och att min mobil just i denna stund bestämde sig för att sluta fungera. Hade jag inte varit så trött efter mitt gympass hade jag nog fått lite småpanik, men istället stod jag där och lirkade med mobilen i en kvart medans jag lyssnade på folk som stod och klagade till receptionisten. Till slut bestämde den sig iallafall för att fungera, jag ringde Ally och trettiofem våningar senare tågade en något svettigare jag följd av fem glada asiatiska tjejer in genom trapphusdörren på våning trettiofem.
Inget emot vardagsmotion eller så, men nästa gång tar jag nog hissen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar