Vivid Sydney

Just såhär lagom till vinter pågår det en ljusfestival i Sydney. Nere vid vattnet och Circular Quay (ni vet, precis vid Operahuset) har de lyst upp det mesta som går och det är minst sagt häftigt. Vissa byggnader bjuder på spektakulära ljusshower och andra något mindre ljusinstallationer är utplacerade här och var. Jag skulle rekommendera att googla Vivid Sydney, men orkar ni inte det kan ni ju ta en titt på mina patetiska försök till bilder. Det är inte så lätt när det är mörkt ute kan jag säga.

Random ljusinstallation. 

Sydney Opera House

 Igen. 

 Customs house bjöd på en riktigt häftig show. Har filmat hela grejen och ska se om jag kan lägga upp videon, eller delar av den, här på bloggen.

 Här kunde man köa och måla ett hus genom att hoppa och dansa framför det. De hade en massa andra små smarta ljusinstallationer överallt. I ett träd, till exempel, hade de hängt en massa spotlights som reagerade på ljud, så om man skrek eller klappade så riktades alla spotlights mot en. Tror vi missade ungefär hälften av alla ljusinstallationerna, men det håller på till den trettonde juni så vi har tid att gå dit igen.

Sydney

Naturbrist

Häromveckan firade jag fyra månader i Sydney. Eller ja firade gjorde jag ju inte riktigt, det var mer bara ett konstaterande. Att nu har jag spenderat fyra månader i den här staden. Men hur det än nu må vara insåg jag även vid samma tillfälle att jag inte lämnat Sydney på fyra månader. Att jag spenderat fyra månader i denna storstad utan att knappt lämna centrum och att jag dessutom inte lyckats klämma in en ynka gnutta natur. Faktum är att jag var så tömd på friluftsliv att jag blev alldeles tagen av en fånig promenad i botaniska trädgården. Jepp, så illa var det. Kära nån, jag hade ju knappt sett en planta på veckor! Så där var jag, och jag njöt av att promenera bland konstiga australiensiska plantor och träd medan ljudet av statstrafiken dog bort. Jag vandrade på snirkliga stigar med rosenbuskar omkring, förbi en damm med fontän i mitten, nedför backar, uppför backar och till slut nådde jag en härlig havsutsikt. Det var helt fantastiskt.

Naturen har alltid varit en del av mitt liv. Jag älskar att vistas utomhus, vare sig det är solandes i en park eller på min mountainbike i Skånes djupa skogar. Jag behöver naturen, och utan den är mitt liv i obalans. Men det är så lätt att fastna i en storstad. Man lever sitt liv och har allting runt hörnet så varför skulle man egentligen behöva åka därifrån? Dessutom ligger all natur, undantaget parker då förstås, så långt bort att man ofta skjuter upp det på grund av tidsbrist. Det är synd att det ska vara så, men jag har lärt mig min läxa och jag försöker göra det bästa av storstadsituationen. Parker är faktiskt inte så dumma ändå.

Och särskilt inte efter en lång löptur med bästa vännen i gräset bredvid.

Födelsedagsfirande

Igår var en trevlig dag. Jag var ledig och hade äntligen lite tid över att fixa alla de där sakerna jag behövde fixa. Efter att ha städat rummet begav jag mig ut på jakt efter en födelsedagspresent till Jaime, och i vanlig ordning kommer jag hem med mer presenter till mig själv, suck.

På kvällen gick jag, Jaime och två av våra nya flatmates Mike och Lyndsey till en italiensk restaurang för att fira lite födelsedagar. Igår var det nämligen Mikes födelsedag och idag fyller Jaime år.

 De bästa (och dyraste) restaurangerna i Sydney ligger enligt mig i Darling Harbour. Där har man den här utsikten (bland annat).

 Glada men hungriga innan restaurangen.


De hade en motorcykel i baren, vilket Mike tyckte var jättecoolt. Så coolt att det faktiskt var anledningen till att de besökte restaurangen den första gången.

 Menyn var helt sjukt stor. Utan tvekan den största menyn jag någonsin sett. De hade tex femton olika sorters bruschetta. Bara det liksom. Jaime försvann helt bakom menyn.

 Lyndsey.

 Jag och födelsedagsgrisen.

 Lyndsey och Jaime.

 Jaime bestämde sig för att äta ett kilo revben. Jätteitalienskt tyckte jag (not), men de var väldigt goda ändå. Jag beställde kyckling med tigerräkor, bläckfisk, grillad paprika och zuccini i någon slags röd sås. Det var helt underbart.

 Borta! Vart tog de vägen?

 Dags för efterrätt.

Min efterrätt var lika god som den ser ut.

Några timmar senare och 400 dollar fattigare gick vi glada och mätta hem igen. Då såg utsikten ut såhär.

Det var en väldigt trevlig kväll.

Livet på 35:e våningen

Äntligen tog lägenhetsletandet slut. Och det slutade inte - som jag fasade - i att vi skrev kontrakt för en tvåa och fick fixa möbler, internet och all inredning själv. Det slutade med en riktigt lyxig penthouse lägenhet på trettiofemte våningen med grym utsikt över centrala Sydney och sprillans ny inredning. Låt oss ta en titt!

Nummer 118. För att komma in behöver du inte bara två nycklar utan också en buzzer som du använder i hissen för att komma till din - och endast din - våning.

 

 

Hallen, som hittills inte består av mer än porttelefonen och någon konstig design på golvet.

Det här är det ena badrummet som vi delar tillsammans med ett annat par. Här inne finns bara duschen, toaletten är nämligen separat i ett badrummet bredvid. Rätt smidigt att ingen ockuperar toan när de långduschar.

I köket ingick det mesta, men vi fick köpa till lite extra grejer eftersom det bara var utrustat med det vanligaste. Inga pajformer här inte. Men baren är ganska nice :)

Matbordet.

Vardagsrummet, som hittills är ganska kalt. Så småningom kommer det nog lite fler kuddar. Och kanske en matta eller så.

Vardagsrummet igen, fast med matbordet. Så att ni fattar hur det hänger ihop liksom. Fotot är taget ståendes i hallen, med köket precis till vänster. 

 

 

 

 

 

Och så utsikten.

Bilder på sovrummet kommer kanske upp när vi har, ehm, städat lite. Ingenting är riktigt iordning än. När vi tittade på lägenheten var den inte ens möblerad och bit efter bit har saker fallit på plats. Någon som inte har fallit på plats än är tyvärr internet. Så det blir lite mindre bloggande tills det är fixat. Men nu vet ni iallafall var jag bor.

Unikt och troligtvis ganska svarslaget

Dryga fem veckor har passerat och hittills har Sydney inte riktigt lyckats imponera pa mig. Aven om jag vet att jag inte borde sa kan jag inte lata bli att jamfora med Wellington. I Wellington kunde jag bara ga runt och titta pa saker och forundras - all haftig arkitektur i stan, havet med sin vackra utsikt, grona kullar med vita hus. En av mina favoritsysselsattningar var att ga ner till havet och promenera langsmed Wellingtons waterfront. Titta pa skulpturer och konstverk langsmed vagen, beundra alla forbijoggande manniskor, le at knaggliga rollerbladesakare och spana ut langsmed havet. Wellington var sa unikt. Unikt och troligvis ganska svarslaget.

Sydney daremot ar hittills inget annat an en storstad. En stad dar man maste aka buss och tag for att ta sig till stallen, dar gatorna i centrum ar fyllda av bilar och ovasen, dar det ar folk overallt och dar man kanner sig mycket mer som en i mangden. Jag ar nog egentligen ingen storstadsmanniska, men samtidigt finns det ju fordelar med att bo i en storstad. Utbudet till exempel. Det finns liksom mer av allt. Mer butiker, mer dansskolor, mer cafeer. Saker som man inte kan fa tag pa i en smastad hittar man garanterat i en storstad. Och det ar ju bra.

Nagot som Sydney ocksa erbjuder, till skillnad fran Wellington, ar valbetalda jobb och - mina damer och herrar - dricks! Ni som har foljt mig vet ju hur lojligt lite man fick betalt pa Nya Zeeland och hur snala de var med dricken. Dricksen var nastintill obefintlig, aven om det hade sin forklaring. Har i Sydney far jag ungefar dubbelt sa mycket betalt som pa Nya Zeeland, utan att det ar dubbelt sa dyrt att leva har, och utover det far jag ocksa dricks. Igar tex (lordagnatt) tjanade jag over 400 kronor i dricks, aven om jag efter att vi slagit ihop allas dricks och delat ut det jamt bara fick en tredjedel.

Att Nya Zeelandare ar sa snala med dricks beror med all sakerhet pa deras mycket utbredda kortsystem eftpos. Enligt wikipedia anvander de kort dubbelt sa ofta som andra lander och da sager det ju sig sjalvt att dricksen uteblir. Har i Australien ar det daremot ganska ovanligt att folk betalar med kort och dessutom har de typ femtioelva jatteklumpiga mynt som troligtvis bidrar till att folk ger mer dricks. Inte mig emot.

Lägenhetsletande i Sydney

Att hitta boende i Sydney visade sig vara lite svårare än förväntat. Då det i Wellington tog mig i genomsnitt fyra dagar, tänkte jag lite naivt att det inte borde vara mycket svårare här i Sydney. Jag menar, det ligger ju ändå på samma sida jorden liksom. Tji fick jag. Nu har vi alltså bott här hos våra kompisar i drygt fyra veckor, varav vi har letat lägenhet i minst två, och vi har fortfarande inte fått tag på någonting.
Vi bestämde oss ganska tidigt för att vi skulle dela lägenhet med andra - dels eftersom Sydney är ganska dyrt att bo i och dels eftersom det är svårt att få tag på möblerade lägenheter (jag menar, om man bara ska bo här en kort tid känns det ju ganska onödigt att handla in möbler det första man gör) - och det har inte varit det lättaste att hitta något passande. Först och främst ska det ju ligga i rätt del av stan (läs: centrum, så att Jaime slipper ta bussen som han av någon anledning tycker är så otroligt jobbigt), sen ska det vara lagom dyr hyra, sen ska det vara ok möblerat, rummet ska vara tillräckligt stort och sist måste ju personerna som redan bor där vara någorlunda normala människor. Det har blivit många telefonsamtal, många lägenhetsinspektioner och många resor till och från stan. En del ställen har även bjudit på överraskningar som "oj, glömde jag tala om att två personer bor i vardagsrummet" eller "rummet är bara tillgängligt i två månader". Vi är numera experter på att avläsa lägenhetsannonser (står det t.ex. free rice and toilet paper är lägenheten garanterat fullpackad med asiater), vilket innebär att vi numera kan eliminera typ 80% av alla annonser. Even better.

Okej. Egentligen har jag inget emot att bo där jag gör nu, men eftersom att vi från början visste att vi inte skulle bo kvar har det inneburit att vi levt lite begränsat på olika sätt. Tankesättet "vi ska ju ändå snart flytta" har använts flitigt och bortförklarat både städning och uppackning (ja, det är sant, min väska är fortfarande inte helt uppackad). Jag, som annars är livrädd för insekter, har till och med haft överseende med alla kackerlackor som tydligen delar lägenheten med oss. Även nödvändigheter såsom gymkort och danskläder har fått vänta. Så, behöver jag säga att jag är less på det här? Att lägenhetsletning i Sydney börjar bli ett riktigt pain in the ass? Ge mig en lägenhet. Nu!