Ibland kan jag sakna Wellington. Att efter bara tio minuters promenad vara nere vid havet. Det gröna, glittrande havet med båtarna i hamnen och de gröna kullarna med vita hus omkring det. Stå där vid kanten och blicka ut över havet, se bergen sträcka sig upp där långt borta och riktigt känna att man är någon annanstans. Att bo i en mindre stad som ändå är så full av liv. Full av liv, men inte full av avgaser, bilar och människor som trängs på gatorna. Att gå ut på en promenad med kameran i handen och alltid hitta något fint att fota. All kreativitet och vacker natur, att känna att man hittat sitt eget. Wellington var mitt eget. Sydney får jag dela med så många andra.
Det var fint att bo i Wellington. Jag och Jaime pratade ofta om att det var den perfekta staden - om den bara inte hade legat så långt bort hemifrån. Vi trivdes så bra, men ändå kände vi båda att det var dags för någonting nytt i slutändan. Och även om jag ibland kan sakna det, så vill jag inte tillbaka. Det är ett avslutat kapitel av mitt liv och jag blickar framåt, inte bakåt. Det är så lätt att leva bland gamla minnen och glömma bort nuet. Nu är jag i Sydney, i Australien. Jag lever ett liv som jag vet att jag om några år kommer sakna. Se tillbaka på och minnas med glädje. Precis som jag ser tillbaka på min tid i Wellington, och gläds.
