Spit bridge to Manly

Lite bilder från i lördags då vi tog bussen till Spit Bridge och vandrade till Manly. Ingenting i jämförelse med förra veckans kustvandring, men fortfarande trevligt och rätt fint på sina ställen. Manly är ett riktigt sommarställe med fin strand, surfare och massa turister.

På morgonen när vi steg upp var det riktigt mulet ute, så vi packade ner regnkläder i ryggsäcken. Bara någon timma senare insåg vi att det var solkräm vi skulle ha packat med och inte regnkläder. Fanns knappt ett moln på himlen kvar. 
 Utsikterna var vackra, men svåra att fånga på bild då där var en massa buskar i vägen. Men så är det väl alltid, att allting ser tusen gången bättre ut i verkligheten. På den här bilden (ovan) kan man förresten se skyskraporna från centrala Sydney långt bort i fjärran.

Efter drygt tio kilometes vandrande var vi framme i Manly och satte oss på en mexikansk restaurang. De hade både krokodil och kängurufilé på menyn, men vi beställde vanliga fajitas och burritos istället. Och en iskall strawberry margaritha. Mums!

Lördagslista

Hittade den här listan hos söta Marlene och i brist på annat att blogga snodde jag den. Hon har för övrigt en jättefin blogg, så kolla in den! acupofh.blogspot.com 

Min bästa vän är
just nu trött efter dagens äventyr och sover sött bredvid mig i sängen.


När jag borstar tänderna
på morgonen kollar jag alltid mailen och ser om någon har uppdaterat något spännande på facebook.

När jag lagar mat
föredrar jag att göra det själv, eftersom att jag tycker om att ha saker och ting på mitt vis i köket.


Jag är rädd för
att ångra mig över vad jag gjort (eller inte gjort) med livet när jag är femtio.

Den värsta känslan är
när allt känns hopplöst och meningslöst.

Den bästa känslan är
total lycka när livet känns perfekt.


Jag är bäst på
att våga saker och prata med främlingar.

Jag är sämst på
att komma ihåg filmer. Har flertalet gånger börjat se på filmer jag "inte sett" bara för att efter femton minuter inse att jag visst har sett dem.

Jag tycker om
att sommaren har kommit till Australien.


Jag lyssnar på
Coldplays nya album Mylo Xyloto och den där förbannade skivan de spelar om och om igen på jobbet.

Kärlek är
otroligt vackert men otroligt komplicerat.


I somras
lämnade jag den Australienska vintern och åkte till ett ungefär lika "kallt" Europa för att hälsa på min och min pojkväns familjer.


Sist jag grät
var jag helt utmattad och ledsen över att jag sovit bort hela min kväll.

När jag vill tänka
går jag en promenad för mig själv eller lägger mig på sängen med musik i högtalarna.

När jag bakar
nuförtiden blir det alltid samma bröd, eftersom att det bara finns två mjölsorter i Australien. Ett vanligt vitt och ett grovt.


Just nu tänker jag
att jag alltid, oavsett hur mulet det är på morgonen, ska ta med mig solkräm när jag åker iväg på dagsutflykter. Har bränt axlarna för andra helgen i rad. *suckar*

Idag har jag
vandrat från Spit bridge till Manly, sett stora ödlor sola på klippor, ätit mexikansk mat och sovit på Jaimes axel på färjan hem.


Ikväll ska jag
hänga i soffan med våra flatmates, göra smoothies och bara slappa.

Imorgon kommer jag
njuta av en lat söndag och inte tänka på morgondagen.

Min mobiltelefon är
en sony ericsson som jag köpte i Sverige i somras då jag stört mig så mycket på att inte ha svensk ordlista på telefonen.

När jag vaknar på morgonen 
tänker jag i fem fall av sju "not already!"

Om jag var en stad skulle jag vara
en mångfacetterad, livlig storstad med mycket att upptäcka.


R.I.P mina gröna militärbyxor

På kustvandringen i lördags bestämde vi oss för att jogga en liten bit. Vi hade tänkt att vi skulle göra det i förväg och var iklädda löparskor, men jag kan ärligt talat säga att om det inte varit för att vi var under lite tidspress så hade vi nog skippat. Iallafall, jag som kände mig lite piggare än Jaime tog ryggsäcken och höll om axelremmarna så att den inte skulle skumpa för mycket när jag joggade fram. En bit senare låg där en lömsk sten på marken och helt plötsligt låg jag bredvid den lömska stenen på marken med ett blödande knä och söndriga byxor.  


















Mina gröna militärbyxor hade fått ett stort hål i knäet och jag insåg snabbt att de inte skulle gå att rädda. Åh, de som jag köpte precis innan min första resa till Sydamerika som har varit med på så mycket äventyr! Det var nästan lite sorgligt.

Som ett sista farväl tänkte jag därför lägga upp lite bilder på olika äventyr som jag och byxorna delat tillsammans. Rest in peace.

















På vandring i Australiens urskogar. [Royal National Park, Australien]




















På äventyr på irländska slott. [Trim Castle, Irland]



















På vackra utsiktplatser i Sydamerikanska städer. [Salta, Argentina]





























Vid storslagna vattenfall. [Iguazu falls, Brasilien/Argentina]





























På långvandringar längsmed den Nya Zeeländska kusten. [Abel Tasman National Park, Nya Zeeland]

Coast walk in Royal National Park

I lördags var som sagt jag och Jaime ute på heldagsvandring. Vi vandrade en sträcka som egentligen enligt rekommendationer skulle vandras på två dagar, men då vi varken hade tält eller sovsäckar bestämde vi oss för att göra det på en dag istället. 27 härliga kilometrar längsmed den vackra kusten i Royal National Park blev det. Uppför höga berg, nerför höga berg, i sanden längsmed stranden, på klippor längsmed vattnet, genom trånga och snåriga stigar, över öppna fält. Ganska utmanande terräng med andra ord, men med väldigt belönande utsikter och vyer. Tog en hel del bilder och har försökt att sålla bort, men det blir ändå väldigt många. Häng med! 





















Vi startade dagen med att ta tåget i en och en halv timma. Sista kvarten slingrade vi oss långsamt fram mellan skog på båda sidor och stannade på ställen där ingen tycktes bo. Till slut var vi framme i Otford, där vi skulle promenera till vandringens start.





















Vi kan väl ignorera att jag posar lite fult här och titta på tavlan istället? Här har vi promenerat ungefär en kilometer från tågstationen i Otford till början av spåret. Vi ska ta oss ändå till Bundeena, där vi tar färjan över vattnet och hem.



















Vacker utsikt.




















Trånga stigar där man på ställen bara fick plats med en fot i taget, omgivna av små buskar och plantor som rev på våra stackars ben. No pain no gain, eller hur var det nu?





















Efter några timmars vandring kom vi till den här fina stranden och bestämde oss för att ta en paus. Vattnet var stormigt och vågorna höga. Det blev inget bad som vi hade tänkt oss, för det såg lite för farligt ut. Istället satte vi oss ner på en sten och åt lunch i den gassande solen.



















Efter lunchpausen blev det en hel del vandring uppför och nerför. Som tur var såg kullarna större ut än de var, men svettigt blev det i vilket fall. Vår stora vattenflaska var tom alldeles för tidigt.





















Jag tappade räkningen på hur många ödlor vi såg. De flesta smet undan kvickt, men den här rackarn lyckades jag få foto på.





















Någonstans i slutet träffade vi Bob Marley. Han visade fel väg och vi gick vilse ett tag.



















Men till slut, efter många timmars vandring, var vi framme vid spårets slut. Därefter letade vi upp färjan, åkte tåg hem och åt en välförtjänt pizza till kvällsmat. En av de bästa vandringarna jag gjort i mitt liv, helt klart.

Sneak Peak

Hej alla bloggisar. 
Var iväg på långvandring hela dagen igår och sitter och tittar igenom bilderna nu. Lovar att det kommer upp bilder på bloggen inom några dagar, men tills dess får ni nöja er med en liten sneak peak. 




Kings of Leon

I fredags gick jag och Jaime på Kings of Leon konsert. De skulle egentligen ha spelat i mars, men det blev uppskjutet till november.





















Peppade innan konserten (jepp, bilden är tagen på en toalett! kön till de vanliga toaletterna var superlång, så vi smög in på handikapptoan :)





















Som en otroligt trevlig överraskning var Band of Horses förband. Vi såg inte hela spelningen, men hann med några sånger inkluderat The Funeral som var deras sista låt. En av mina absoluta favoritlåtar of all times, gissa om jag var glad!





















Och ungefär en halvtimma senare var det dags för Kings of Leon. De var otroligt duktiga live, mycket bättre än jag hade förväntat mig. Sångaren är helt fantastisk och har precis samma röst som han har på skivorna. Inget fusk med andra ord. Grym konsert!

Gunnar

I tisdags fick jag post. Jag får så sällan post nuförtiden och om det är något så är det alltid från banken eller något annat tråkigt. Men inte i tisdags! Utan att ha kollat handstilen noga antog jag att det var mitt nya bankkort som mamma skulle skicka, men paketet var lite väl stort för ett bankkort så jag blev lite fundersam. Eller ja, fundersam är väl fel ord. Jag blev ganska uppspelt faktiskt. Lite som ett barn på julafton. Och så öppnade jag och insåg att det var ett brev från min syster Cherie. Hon hade skickat med en superfin present från Sydafrika.

Ladies and gentlemens, I give you....Gunnar!






















Visst är han fin?! Nu pryder han vår byrå bredvid teven tillsammans med koalan Eddie som också är en present. Tusen tack kära syster!


I know the sun is set to rise

Till jobbet går jag snabbt. Skyndar mig genom den tysta, stilla staden med musiken på hög volym i öronen. Känner mig ensammast i hela världen men försöker ignorera känslorna och tankarna som snurrar runt i mig. Fokuserar på att skilja ur låttexterna och funderar på vad de kan betyda istället. Stirrar zombieaktigt ner i marken, men tittar upp då och då och möter blicken med någon annan som också är uppe alldeles för tidigt på morgonen. Vi säger inget, men utbyter blickar som är fyllda med medkänsla. Tycker nästan synd om varandra. Jag passerar gymmet och förundras över människorna som står utanför och köar före sex på morgonen. Svänger in på Clarence street och tittar snabbt på klockan. Och så plötsligt är jag där.

Från jobbet går jag långsamt. All energi är slut, fötterna värker och kläderna är alldeles för varma för den 24-gradiga värmen. Musiken är fortfarande på på hög volym, men inga tankar snurrar i huvudet. Det enda jag kan tänka på är hur mycket jag vill vara hemma så jag kan få ta av mig skorna och de där eländiga strumpbyxorna. Jag passerar ingången till tunnelbanan och andas in den kvava luften, passerar fruktståndet och funderar på om jag ska köpa jordgubbar, tar emot flyers från tjejen som alltid står vid QVB och delar ut, väntar vid rödljusen vid Town Hall och dör lite i värmen, tittar på träden som precis slagit ut. Överallt är människor, överallt är bilar. Och så äntligen är jag hemma.





Favoriten

And if I lost the map. 
If I lost it all
Or fell into the trap
Then she'd call

When you're tired of racing
And you find you never left the start
Come on baby
Don't let it break your heart

Though heavily we bled
Still on we crawl
Try to catch a cannonball
And a slowly burning tide
Through my veins it's flowing
From my shipwreck I heard her call
And she sang

When you're tired of aiming your arrows
Still you never hit the mark
Even in your rains and shadows
Still we're never gonna part

Come on baby
Don't let it break your heart
Don't let it break your heart
Don't let it break your heart

Kings of Leon och belöningshelg

Hej alla bloggisar!
Hoppas ni haft en skön helg. Min bara svischade förbi och liksom många gånger förr satt jag där på söndagkvällen och undrade hur det kunde vara söndagkväll allaredan. Helgen är alltid för kort.

Idag är det tisdag och Melbourne Cup i Australien. För er därhemma kan jag tala om att Melbourne Cup är Australiens mest populära hästkapplöpning och att den av någon anledning alltid infaller första tisdagen i november. Jag kan verkligen inte ett dugg om hästkapplöpning, men jag har iallafall förstått att det här är en stor grej. Hela staden står stilla just nu. Läste förresten precis på Wikipedia att hästägaren får 85% av priset, tränaren 10% och jockeyn 5%. Intressant.

Till nästa helg har vi en hel del roligt planerat. På fredagkväll ska vi iväg och se Kings of Leon och på lördagen drar vi ut till Manly för att mountainbike:a. Har faktiskt aldrig varit på en "riktig" konsert, så jag tycker det ska bli spännande. Fick biljetterna av Jaime i julklapp och egentligen skulle de spelat i mars på min mammas födelsedag, men det blev uppskjutet och nu spelar de i november på mina föräldrars bröllopsdag istället. Utöver detta har vi belöningshelg för att vi inte ätit godis och andra onyttigheter i oktober, så det blir nog garanterat Ben & Jerry's och pizza till kvällsmat. Det blir nog en bra helg. Men först ska vi ha en bra vecka, eller hur?